Dags att släppa ­självbilden som majoritetskyrka

Den här veckan rapporterar vi om ­Svenska kyrkans verksamhetsstatistik för förra året. I många fall har deltagarantalet inte återhämtat sig efter pandemin, men kanske finns det något sunt i det. Det finns ­åtminstone skäl att tro att det är verksamheter som inte var tillräckligt efterfrågade innan pandemin som nu därför inte heller har kraft nog att växa igen. I så fall är det läge att försöka tänka nytt, inte minst bland barn och unga.

När det gäller medlemsutvecklingen har det i andra rapporter sett något ljus­are ut under förra året och även hittills i år. Vi ser fortfarande en minskning, men färre utträden och fler inträden än ­tidigare. Kanske har oroliga tider under både pandemin, krig i Europa och ekonomisk kris ökat behovet av trygghet och därmed av Svenska kyrkan. Kanske ser vi en inbromsning, där de motiverade medlemmarna är kvar och de mindre motiverade redan har lämnat.

Oavsett vilket finns det en långsiktig negativ utveckling i statistiken och det påverkar både självbilden och omgivningens syn. Det är inte konstigt, men det är inte heller konstruktivt.

Till självbilden hör också att Svenska ­kyrkan, enligt både kyrkoordningen och lagen om Svenska kyrkan, ska vara en rikstäckande folkkyrka. Det är fantastiskt som ambition och vision, men som målbild är det något omöjligt i ett pluralistiskt samhälle och därmed också något som i stället fungerar tyngande och kanske till och med förlamande.

Grundproblemet är att den beskrivningen vidmakthåller idealbilden av Svenska kyrkan som en majoritetskyrka, det vill säga en kyrka som majoriteten av befolkningen är berörda och ­intresserade av. Så är det inte i dag, hur mycket en del av oss än skulle önska det. Att den på ­papperet fortfarande har något fler medlemmar än de som inte är det är trots allt sannolikt bara en tidsfråga.

Även om Svenska kyrkan är landets största medlemsorganisation och överlag har siffror som är en blöt dröm för ­andra organisationer och trossamfund, gör självbilden som majoritetskyrka att det finns en grundton av misslyckande över verksamheten. Den skulle vi behöva bli befriade från. Det som har varit har varit, för att det hörde till en annan tid med helt andra förutsättningar.

Ett möjligt perspektiv är nu i stället att se hur sociala medier fungerar, som spegel av vår egen samtid.

Emanuel Karlsten, journalist och ordförande i Medieakademin, ­konstaterar att de individer och organisationer som får störst genomslag i det sammanhanget är bra på relationsdjup, snarare än att vara allmänt kända. Enligt honom är det förmågan att lyssna och sedan bidra ­genom att skapa värde i människors liv, som är nyckeln. Det skapar förtroende och ­relation, vilket i sin tur ger ringar på
vattnet.

Det låter onekligen som något som Svenska kyrkan redan är bra på ­eller ­åtminstone har goda förutsättningar att bidra med, oavsett om det gäller det digitala sammanhanget eller det analoga. Det måste få vara good enough att nå de människor som är intresserade av det, så länge vi gör det bra och försöker arbeta med relationsdjupet, snarare än att alla måste se och höra oss.

Jonas Lindberg