Gästledare. Ny psalmbok – men vem ska den utformas för?

Redan innan den officiella digitala brevlådan har öppnats har flera hundra förslag till nya psalmer strömmat in till kyrkokansliet, rapporterar Kyrkans Tidning (sidan 10). Oavsett hur kyrkomötet landar i förslaget om psalmbok så är flödet av nyskrivna texter en fantastisk nyhet i sig. Som forskare skulle jag gärna analysera materialet. Hur gestaltas nutida kristen tro i psalmernas poesi? Vilka föreställningar om Gud, synd, förlåtelse, rättvisa och kyrka finns det?

Oavsett hur processen med psalmboken kommer att se ut finns det kunskaper som behöver finnas med – och som kyrkomötets ledamöter förväntas ha reflekterade uppfattningar om. Det är hisnande att Svenska kyrkan endast har haft fyra officiella psalmböcker, det vill säga psalmböcker som stadfästs av Kungliga Majestätet eller av riksdagen.

Den första psalmboken antogs 1695, den andra 1819, den tredje 1937 och den senaste 1986. Alla dessa har åtminstone en sak gemensamt: de har uttryckt den lutherska evangeliska läran i Sverige inom ett statskyrkosystem. Utöver de officiella psalmböckerna har det förstås sjungits även ur andra publikationer, inte minst andliga visor och sånger från olika delar av världen och andra andliga traditioner som efterhand har blivit en del av Svenska kyrkans sångskatt.

När Svenska kyrkans kyrkomöte snart ska fatta beslut om behovet av att lätt revidera alternativt arbeta fram en ny psalmbok, skiljer sig utgångspunkterna på många sätt från villkoren för tidigare versioner. Det handlar inte endast om det mest uppenbara, nämligen att vi inte längre har en statskyrka och att kyrkan därför förväntas besluta internt om den gällande läran.

Det handlar också om en betydligt svårare utmaning i och med att den kristna tron och förförståelsen av Bibelns budskap, gestalter och berättelser inte längre kan åberopas på ett lika självklart sätt. Kyrkan har förlorat det andliga och religiösa tolkningsföreträdet för en majoritet av befolkningen.

I Förstudie inför psalmboksrevision för Svenska kyrkan, som släpptes i januari, ges en bra översiktlig genomgång av historiska, ekumeniska, ekonomiska och juridiska perspektiv. Allt kan inte rymmas i en förstudie, men det är ändå förvånande att den djupa sekulariseringen i Sverige inte finns med i analysen. Tidigare psalmböcker har, som sagt, landat i ett landskap där de ändå på ett kulturellt plan har kunnat tas emot av folk. Det kommer inte att vara så framöver. Så vem är det då som en ny psalmbok och nyskrivna psalmer ska utformas för?

Ett svar är att det endast är för den aktiva och gudstjänstfirande församlingen. Ett annat, och vidare, svar är att det är psalmer för aktivt troende och för alla som kan tänkas vilja närma sig kyrkan. Ett tredje svar är att det är de båda tidigare plus alla som bor i detta land, oavsett om de är kristna eller inte – exempelvis om man aktivt vill värna ett religionsdialogiskt perspektiv.

När Martin Luther propsade på att folk skulle höra och sjunga evangeliet på sitt eget språk var avsikten att var och en på det viset omedelbart skulle kunna ta del av kyrkans lära. Den tanken har varit central för alla psalmböcker. I en så sekulariserad kultur som vår har den utmaningen fått ny aktualitet.

För vår tid behövs det nya psalmer som, på liknande vis som i kyrkans tidiga historia, kan lära ut det mest grundläggande i kristen tro – och som samtidigt berör det djupaste mysteriet om Gud och människa. Om kyrkomötet beslutar att gå vidare med en process för att bearbeta och kanske även att ta in nya psalmer, behövs också en analys av vad en psalmbok och vad psalm är – och för vem den ska finnas.

Sekularisering, i kombination med stark individualism och även kommersialism kring andlighet, innebär stora utmaningar inför de direktiv som kyrkomötets politiker och ett fåtal teologer i så fall kommer att ge en ny psalmbokskommission. Även för psalmförfattare är utmaningen krävande: hur kan den kristna tron förmedlas i vår digitala, sekulära och dystopiska tid?

Sett i ett historiskt perspektiv kan det vara glädjande – eller skräckinjagande – att påminna sig om att ingen psalmbok har antagits utan djupa och hårda konflikter. Om Svenska kyrkan ska göra en större bearbetning av eller tillägg till 1986 års psalmbok hoppas jag att det blir livgivande bråk även utan en statskyrka.
Förra gången det begav sig tog det sexton år och gången dessförinnan ungefär fem decennier.