Kyrkans eget språk saknas i samtalet

För hundra år sedan höll religionssociologen Max Weber ett par föreläsningar som utmanade samtiden. En av dem hade rubriken Politik som kallelse. Det låter inte särskilt provocerande, men för dem som hade öron att höra med grep Webers ord rakt in i hans samtids sårade hjärta.

Inte bara hjärtat var sårat. Hela den europeiska kroppen höll på att förblöda efter första världskrigets brutaliteter – det värsta teknologiska och kemiska krigsmaskineri man ditintills hade upplevt. I kriget dog 20 miljoner människor och när spanska sjukan sedan spreds dog ytterligare 30–80 miljoner.

Förtroendet mellan nationernas politiska ledare var raserat men något måste man göra för att lyfta människor ur de mänskliga, moraliska, politiska och materiella spillrorna.

I den föreläsning som Weber höll vid en konferens i München 1919 frågade han vem som egentligen har kallelsen till politik. Hur ska man veta vem som är bäst skickad för uppdraget? Den frågan var avgörande för den politik som skulle formas.

För att förstå det radikala med Webers ord behöver vi backa längre tillbaka i historien. Allt sedan upplysningstiden har sekulariseringens projekt påverkat politiken och språket. Kristendomen är förstås den bärande identiteten men Kyrkans tro och innehåll ställs i kontrast till Vetenskapen och Förnuftet.

Denna splittring har för politikens del lett till splittring mellan politik och etik, menar Weber. En splittring mellan etik och politik alltså. Det är en dramatisk klyvning i samhällskroppen.

Om vi förutsätter att Weber har en poäng i sin iakttagelse så påverkar det givetvis även kyrkornas syn på sig själva. Om den pågående politiska krisen i grunden är en moralisk kris, vem är då kyrkan som talar och kommunicerar in i den krisen?

Weber identifierar två sorters politiker: de som lever av politiken med begär efter makt för dess egens skull och de som lever för politiken och drivs av inre övertygelse.

Samma fråga kan riktas mot Svenska kyrkan. Vad är det för krafter och intressen som styr? Finns det samma splittring mellan ”politik” och etik inom kyrkan? Vad är kyrkans kallelse och vem kan utforma vad den kallelsen innebär i vår tid?

Som organisation har Svenska kyrkan fastnat i sin yttre form. Tanken om vem man är verkar utåt sett identifieras med systemet och beslutsapparaten, med de anställda, med fastigheterna och med kyrkliga handlingar. Mycket av det språk som används även nu i pandemins tid är samma uttryck som den politiska byråkratins.

Till viss del är det begripligt. Som den största ideella organisationen behöver man vara tydlig om sådant som rör förvaltning och beslut, men som kyrka är man också något mer och något annat. Det språket, kyrkans eget språk, saknas i det offentliga rummet.

Jag tror det har att göra med Webers iakttagelse för hundra år sedan, att klyvningen mellan politik och etik också har drabbat kyrkan själv. Det förändrar språket, innehållet och den grund man menar sig stå på.

Det sägs exempelvis sällan utanför kyrkans egna rum att Svenska kyrkan är Kristi kyrka. Begrepp som synd, nåd och barmhärtighet hörs också sällan från kyrkans företrädare utanför gudstjänstens sammanhang.

Är det så att de kristna teologiska begreppen upplevs som pinsamma, förlegade eller provocerande? Eller har kraften i språket sinat för att anställda identifierar sig med det byråkratiska systemet som ett självändamål?

Vi behöver ett djupgående offentligt samtal om vad det innebär att vara människa. Vad det goda livet är. Vad det betyder att vara kyrka eller ett politiskt parti.

När vi lever i omställningens tid kan vi passa på att samtala om den utmaning som Weber riktar även till oss. Ett sådant offentligt samtal kan påbörjas av biskoparna som i ett offentligt forum presenterar sin vision av att vara Kristi kyrka i världen.

Undvik klichéer och tala rakt ut till människor. Jag tror många kommer att lyssna. Vi kan väl börja där så får vi se vart det leder.

Susanne Wigorts Yngvesson
professor i etik
Enskilda högskolan Stockholm