Bibliska mönster i heta sommardebatter

Opinionsmässigt har det varit en het sommar. Högt har blandats med lågt. En prästskjorta på ett Nato-möte, upprepade koran­bränningar med påföljande kommentarer och ett bisarrt pride-angrepp från en ledande politiker. Vad är det vi har varit med om i sommar?

Det är märkligt när ordföranden för ett etablerat politiskt kvinnoförbund – Annika Strandhäll – väljer att recensera en kvinnas klädval. Samtidigt ifrågasätter hon en skjorta som hör samman med ett av världens mest liberala religiösa samfund, inte minst när det gäller kvinnors möjligheter. Det är begripligt att frågan kommer upp, men den frenesi som Strandhäll uppvisade mot Birgitta Eds mundering är faktiskt förvånade.

Än mer ofattbart är det när två av landets ledande politiker – Richard Jomshof och Björn Söder – i det kritiska säkerhetsläge som råder avsiktligt skruvar upp tonläget. Det framstår som närmast surrealistiskt. Särskilt eftersom de folkvalda också ska fungera som föredömen för oss andra. Vilken kommunikativ rådgivare har partiet använt som föreslagit att man ska bygga statsmannamässig trovärdighet med hjälp av provokativ omdömeslöshet?

I sommarens debatter har det öppna samhället trycktestats. Toleransen har tänjts till det yttersta när frågor om tro och identitet hamnat överst på dagordningen. Och detta i ett land där de flesta, när det gäller tro och religion, är långt ifrån tvärsäkra. Något som David Thurfjell framhöll i sitt sommarprogram (30/7). I sammanhanget kom professorn att formulera ett försvar för den kulturkristna position som Svenska kyrkan till stor del organiserar. I vår tid är det ”allt annat än urvattnat att stå emot överdrifter och tvär­säkerhet”.

En liknande hållning gick igen när Jonas Gardell i Expressen (6/8) klargjorde några linjer i sommarens debatter. Bakgrunden var att Gardell valt att besöka Ulf Kristerssons Pride-mingel trots Björn Söders påhopp. Gardells val möttes av kritik. Han borde ha bojkottat tillställningen, var mångas tvärsäkra hållning. Själv tyckte han att inbjudan till Sagerska palatset var en viktig signal.

”Det har höjts röster att man borde ha bojkottat stats­ministerns mottagning i protest mot regeringens politik och samarbetet med SD. Men att inte komma till ett möte är att missa tillfället att framföra sin mening. Jag tror inte på att bränna en meningsmotståndares skrifter. Jag tror på att bemöta hans åsikter och försöka övertyga honom att han har fel.”

Gardell tycks mena att det, bakom olikheterna, finns en ­gemensam mekanism hos dem som vill bränna andras skrifter och dem som vill svartlista oliktänkande: en vägran att mötas i samtal. Mot den ställer han en annan logik. Måltidens och samtalets ­logik. Ett samtal som dessutom bara börjat, varför han avslutade sin text med en inbjudan: ”Om jag nu blev bjuden till statsministerns hem är det väl inte mer än rätt att jag bjuder tillbaka. Välkommen därför hem till mig på lunch, Ulf”. En invit som statsministern lär ha accepterat.

I det som sker anas ­mönster välbekanta från evangeliet. Dels i den tvärsäkra cancelkulturens strävan att deplattformera meningsmotståndare, inte sällan utifrån valet av middags- och mingelvänner. ”Hur kan er mästare äta tillsammans med tullindrivare och syndare?” (Mark 9:10). Men också i motrörelsen att bjuda in, både sig själv och andra, till måltid och samtal. ”I dag skall jag gästa ditt hem” (Luk 19:5).

Hoppas att det blir den senare rörelsen som segrar.