Blott i det öppna ... gäller också för kyrkorummen

Under rubriken ”Svenska kyrkan berövar oss vårt kulturarv” skriver historieprofessorn Dick Harrison apropå alla låsta kyrkorum: ”Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sett besvikna turister förgäves söka sig runt på kyrkogårdar i den fåfänga jakten på dörrar som inte är reglade eller låsta” skriver Harrison, och fortsätter: ”De förbommade kyrkorna är det största och mest utbredda svenska exemplet på hur vi dagligen berövas vårt gemensamma kulturarv – det konstnärliga, det arkitektoniska, det andliga och det historiska.”

Harrisons text är viktig och värd att ta på stort allvar. I form av sina byggnader förvaltar kyrkan gemensamma skatter. Det är ett stort ansvar. Av flera skäl behöver kyrkorna vara så öppna och tillgängliga som det bara går. Samtidigt kan det vara svårt med öppna rum utan bemanning. Risken för stöld och åverkan är reell. Inte minst på landsbygden. Men inte bara där.

Knappt hade trycksvärtan torkat på Harrisons artikel förrän GT, samma dag, rapporterade att Masthuggskyrkan, som ligger i centrala Göteborg, tvingas stänga på dagarna efter oroligheter till följd av skadegörelse, stölder, kniv- och drogproblematik. Man kan ana den eskalerande otrygghet för både besökare och personal som leder fram till ett sådant beslut. Också en öppen kyrka kan med andra ord vara ett hot mot det gemensamma kulturarvet.

Det är alltså ingen enkel problematik som Harrison sätter fingret på. Hur kyrkan än gör finns risken att det blir fel. Det får dock inte hindra målsättningen att med alla möjliga medel försöka tillgängliggöra kyrkorna för allmänheten.

Ett sådant medel är att i större utsträckning flytta in personalens arbetsplatser i kyrkorummen, så att människor finns tillgängliga i rummen som guider, värdar och samtalspartners. Några av våra domkyrkor funkar efter sådan modell.

Ett annat är att ideella krafter sköter en liknande bemanning under några timmar varje dag. Inte sällan är det en sådan lösning som landets vägkyrkor bygger på.

På många håll – kanske de flesta? – behövs inte bemanning, utan om man plockar bort det som man är mest rädd om räcker det att någon låser upp på morgonen och stänger på kvällen. Så har vi det på den ö som jag spenderar delar av sommaren på.

Dessa metoder passar kanske inte för landets samtliga 3 400 kyrkor, men de borde kunna funka för flera. För det är viktigt att Dick Harrison – och fler med honom – kan komma in när de vill. Den låsta kyrkan sänder en problematisk signal från den öppna folkkyrkan.

Och det är nog sant också för kyrkan, det som vi sjunger i psalmen: ”Låser du om dig kvävs och förtvinar du […] Blott i det öppna ligger din möjlighet.”