Svensk kyrkopolitik gav mig ingen stroke

”Svensk inrikespolitik gav mig en ­stroke”, löd rubriken. Det var SvD:s politiske kommentator Henrik Torehammar som, ­efter en tids sjukskrivning föranledd av en mild stroke, skrev ”att det inte går att utesluta att min medicinska åkomma skulle kunna skyllas på mitt bevakningsområde” (28/5). Några sådana bieffekter har inte drabbat mig.

Som kommentator av kyrkans liv och politik har jag inte ådragit mig någon medicinsk åkomma. Det, tillsammans med mycket annat, är jag tacksam över när jag nu summerar mina nästan sex år som opinionschef på Kyrkans Tidning.

Samtidigt har jag drabbats av annat. ­Periodvis har jag kunnat bli trött på de ändlösa konflikterna. Ibland har jag blivit arg över missförhållanden. Till dels besviken. Några gånger utskälld. Då och då missförstådd. Men mest av allt: inspirerad av allt det goda som sker i vår kyrka och uppmuntrad av välvilliga läsare. Den återkommande läsarkontakten har varit rolig och givande. Stort tack!

Responsen från läsarna visar att ­Kyrkans Tidning knappast är någon torsdags­depression. Åtminstone inte för det stora flertalet av de dryga 100 000 läsarna. I samband med tidningens 40-årsjubileum skrev jag en text om just detta. Tidningen och dess ledarsida bidrar inte till depressiv energilöshet. I stället har KT ­karaktären av torsdagsfrustration, -inspiration, -injektion, -konfirmation, -provokation, -information, -vision och -­variation. Responserna varierar för olika människor, men också vecka för vecka.

I förhållande till Svenska kyrkan präglas ledarsidans attityd av ”solidarisk kritik” och ”kritisk solidaritet”. Det är avgörande att en sådan röst finns i en så stor och viktig rörelse som Svenska kyrkan utgör. Därför har varje dag på ledarsidan känts djupt meningsfull.

Det finns många minnesvärda debatter, såsom Härnösandgate, pandemistängda kyrkor, kommunikationshaverier och kyrko­valssvängar. Och så finns de återkommande ämnena, de som med stor sannolikhet kommer fortsätta prägla det kyrkliga samtalet.

Organisation. Frågan om hur Svenska kyrkan ska finna en hållbar organisation gäckar fortfarande. Många små enheter knäar under sina uppdrag. Samtidigt tycks flera stora sammanhang ha förlorat mycket av det väsentligaste när det gäller lokal närvaro och folkligt engagemang. Efter ett knappt kvartssekel som fri kyrka undrar man om storleken är det enda måttet för församlingarnas möjligheter och om sammanslagningar är det enda svaret på kyrkans utmaningar?

Finansiering. Allt färre medlemmar innebär minskade intäkter. Hur ställer kyrkan om och gör sig mindre beroende av dessa intäkter till förmån för andra inkomstkällor? Och hur kan de utträden som är ekonomiskt motiverade minskas? Det finns två grupper som är särskilt angelägna om att möta. Dels de med svag ekonomi som faktiskt inte har råd att betala sin medlemsavgift. Dels de med väldigt stark ekonomi som tycker att deras avgift blir oproportionerligt hög. Det är hög tid för kyrkomötet att ta beslut om golv- och maxtaxa för kyrkoavgiften. Det borde de flesta kunna anse vara rimligt. Det är inget nytt förslag – denna ledarsida har ”önskemotionerat” om det tidigare  – men oviljan hos kyrkans förtroendevalda att ta i frågan är obegriplig och oansvarig.

Medlemsvård. Svenska kyrkans allra största utmaning är den ofta svaga ­relationen till de egna medlemmarna. Hur ser kyrkans medlemsvård egentligen ut? Hur kan relationen mellan kyrkan och folket stärkas och fördjupas? I förlängningen väcks frågor om kommunikation och idealitet. En återkommande devis på denna sida har varit att kyrkans största ­utmaning är kommunikativ. Men också att den utmaningen är långt mycket större än att bara gälla kyrkans kommunikatörer.

Teologi. Teologi är språket för trons ­erfarenhet. Till kyrkans kommunikativa utmaning hör därmed med nödvändighet också den teologiska. Hur tar kyrkan ansvar för den teologiska bildningen i vårt land? Och hur rustas kyrkans folk teo­logiskt så att Svenska kyrkan blir ett ­sammanhang som pekar på gudstrons möjligheter i vår värld och vår tid.

Ett par månader efter det att jag tillträtt som opinionschef på KT 2018 konstaterade en god vän: ”Jag visste inte att du tyckte så mycket”. Det visste kanske inte jag heller, men ledarsidan kom att bli ett vatten som jag har trivts väldigt bra i. Nu är dock tid att lämna för andra utmaningar. Utifrån Stockholms Storkyrkas horisont fort­sätter nu samtalet om kyrkans roll och trons möjligheter.

Till Kyrkans Tidnings läsare återstår att säga: Tack och – i förekommande fall – förlåt.