Håll isär Svenska kyrkans religionsdialog och partiernas religionspolitik

Det finns inga regler för om präster med uppdrag utanför Svenska kyrkan ska kunna bära prästkrage då de agerar i andra offentliga sammanhang. Karolina Tängmark Roos, präst i Vellinge-Månstorps församling, lägger in stark symbolik i användning av prästens krage (Kyrkans tidning 9 aug).

Hon anser att med prästkrage på spiller den Svenska kyrkans legitimering över på de offentliga sammanhang där en präst agerar. Samtidigt är det för henne självklart att också präster engagerar sig (parti)politiskt - men då gäller  prästkrage av: Hon skriver ”att vi bär den [prästkragen] inte för vår egen skull, utan för att visa andra vad vi har för ämbete och vilka vi representerar”.

Att åtskilja profana och sakrala uttalanden i ett vidare perspektiv är Svenska kyrkans ständiga dilemma. Med begreppet religionsdialog beskriver kyrkan sitt engagemang i samhälle och världsordning. Det är i religionsdialog som kyrkan bryter teologiska, exegetiska och existentiella frågor mot andra kyrkors och religioners profiler.

När regeringen med anledning av koranbränningarna nyligen inbjöd representanter för islam var syftet att kyla ner det politiska spänningarna med ett religionspolitiskt samtal om religionernas plats och roll i Sverige. I sådana religionspolitiska samtal ska teologiska spörsmål aldrig dryftas, inte heller ska olika religiösa urkunders påbud vägas mot varandra. Optimalt ska det handla om religionernas plats i Sverige.

Men för ett sådant samtal är Sverige illa rustat. Politikerna står utan religionspolitiskt programarbete - som inte ska förväxlas med kyrkans religionsdialog. Våra politiska partier saknar egna religionspolitiska program. Det närmaste de kommer är knapphändiga skisser, oftast återgivna som partiernas kulturpolitiska mål. Här behövs ett gediget programarbete. Partierna borde dock redan nu utse religionspolitiska talesmän för vitalisera religionspolitiska samtal i vårt nu så omdanade religiösa landskap.

Birgitta Ed, präst i Svenska kyrkan och maka till statsministern, deltog iförd prästkrage vid mötet med de islamska företrädarna. Prästkragen signalvärde är ringa och diffust till skillnad från islamskt religiösa klädnader på kvinnor, män och imamer. För nyhetsmedia och allmänhet blev prästkragen ett oväntat galanteri.

Svenska kyrkan, unik som det enda lagreglerade samfundet med uppdrag att finnas i hela  Sverige, kan och ska inte tala å alla svenskars vägnar i ideologiska och politiska spörsmål. Det gäller i synnerhet när politikerna diskuterar religionsfrihetens praktiska/juridiska gränser i Sverige och utomlands.

Det är varken Karolina Tängmark Roos eller Birgitta Eds tolkning av prästkragens signalvärde som bör uppmärksammas. Det handlar istället om statsministerns agerande där och då. Det är uppenbart att han för utländsk publik ville påvisa ett kyrko-statligt PR-samband som inte finns - och inte ska finnas - i Sverige. PR-tricket snarare förvillade än klargjorde rågången mellan religion och politik i Sverige, som vilar på centraleuropeisk rättstradition.

Svenska kyrkan må utifrån sina urkunder, dogmer och traditioner ansvara för sin uppgift och roll Sverige och världssamfundet.

Politiker ska hålla isär politik och religion i sitt lagstiftningsarbete samtidigt som en riksdagsmajoritet förhoppningsvis också framgent ska verka för att Sverige ska byggas vidare på västerländsk kristen tradition som tjänat och tjänar oss väl.

Ulf Lönnberg,
driver bloggen svenskreligionspolitiskdebatt