Ledarskribentens fem snabba från Almedalsveckan

✔ Veckans fniss

Socialminister Jakob Forssmeds (KD) anekdot om när dottern kom hem från skolan, och omedvetet gav uttryck för barnets eftersträvansvärda förmåga att märka olikheter utan att värdera dem negativt. När dottern räknade upp muslimerna i sin klass hajade ministern till när hon kom fram till klasskamraten “Fredrik”.
"Nej just det", sa dottern då, "han är laktos".

✔ Veckans eloge

Om undertecknad i 100 procent linne hade det outhärdligt varmt, måste poliserna i uniform ha upplevt högsommarhettan 100 procent värre. Men poliserna på plats fick Almedalen att kännas trygg, utan att det krävdes vid det här laget välbekanta stämningssänkare som inhägnader och väskförbud. Tack vare polisnärvaron bevarades den öppna atmosfär som är Almedalsveckans själva signum. 

✔ Veckans besvikelse

Att den politiska kultur som odlats fram i blockpolitikens Sverige besudlar också de sammanhang som borde garantera ett alternativ till hätskheten. Under veckan har jag lyssnat till för många samtal mellan politiker som inte ens närmat sig pudelns kärna, ett uppriktigt samtal om sakfrågorna, därför att det har blivit en naturlag att inte prata politik utan att främst skylla felsteg på den förra regeringen eller framhålla bragderna hos den egna. Det är inte lätt, vare sig att lyssna eller tala. Allra minst samtidigt.

✔ Veckans potential

Nikodemussamtalen. För den som inte dricker bjudvin i partytälten erbjuds ett helt annat slags bjudvin – det i mässan efter det “öppna, ärliga och goda” samtalet med partiföreträdare i Visby domkyrka varje kväll. Att partierna skickar dit riktiga högdjur, i år tre partiledare och två ministrar, visar att det här är en av Svenska kyrkans viktigaste politiska plattformar. 
Ambitionen är god, men det behövs mer udd. Som journalist fastnar följdfrågorna i halsen när toppolitiker ges utrymme att orera fritt under det öppna samtalets flagg. Ja, kyrkan ska med fördel vara plats för en annan slags politiska samtal. Men det finns skäl att inte låta en politiker stå oemotsagd när vackra ord strider mot den faktiska, förda politiken. En vass moderator med allmänpolitisk kunskap kan formulera utmanande följdfrågor utan att motverka ett sökande samtal. 
Och tänk, om det tilläts att bli ens lite dålig stämning, vilken försonande kraft mässan efter samtalen hade haft. Nu är den, liksom samtalen, mest bara mysig. Men en kyrka som vet att sann enhet inte hotas av olikheter borde våga låta dem synas och kräva tydligare svar. Det, om något, är ärligt.

✔ Veckans one-liner

Den stod tidigare ärkebiskopen KG Hammar för i ett samtal om fred i Katolska kyrkans trädgård, anordnat av Newmaninstitutet och tidskriften Signum. Samtalet handlade om den militariserade människans oförmåga att begripa sin och jordens utsatthet. SVT:s religionsjournalist Anna Lindman frågade avslutningsvis om det “känns mörkt”. “Ja”, vidhöll KG Hammar, “men det är aldrig så mörkt som precis innan gryningen”. 
En stark andraplats i denna kategori tillfaller ärkebiskopen. På Expressens scen frågade Karin Olsson, biträdande chefredaktör för samma tidning, om präster måste ha bra sångröst. Nå? 
"Nej, men det hjälper". Pragmatiskt och finurligt, liksom ett uttryck för ärkebiskopens förmåga att väcka anspråk utan att vara kategorisk. Ett framgångsrecept för en kyrklig representant i allmänheten.

Fanny Willman
ledarskribent