Mod att möta det nya i begravningsverksamheten

Kyrkans Tidning skriver den här veckan om behoven av fler muslimska begravningsplatser och att det ibland väcker protester. Så har skett förut, exempelvis i Börringe utanför Svedala, där ortsbor för ett par år sedan startade en namninsamling mot planerna på sådana gravplatser. Mittemellan står Svenska kyrkans lokala församling och försöker utföra sitt uppdrag på bästa sätt. 

Kanske kan situationen beskrivas som en krock mellan två olika logiker. Å ena sidan har kyrkan ett statligt uppdrag som innefattar alla som bor i Sverige oavsett trostillhörighet, utom i Stockholm, Tranås och för några enskilda begravningsplatser.

Traditionsbärare i en föränderlig tid

Å andra sidan är kyrkan ett kristet trossamfund med ett särskilt ansvar för sina egna medlemmar. För många svenskar innefattar det dessutom en förväntan på kyrkan som traditionsbärare i en föränderlig värld. 

Frågan om huvudmannaskapet debatterades flitigt i Kyrkans Tidning under våren och lär återkomma igen, så länge nuvarande situation består, med den inre och yttre spänning som den innebär. Om inte förr så när begravningsverksamheten en dag kommer att vara proportionerligt större än församlingsverksamheten och den obalans som det kan innebära.

Att det statliga uppdraget innebär att också bereda plats för fler muslimska gravplatser råder det ingen tvekan om. Att det ibland uppstår protester kan vi nog också räkna med, inte minst i små församlingar och om och när gravplatser för människor av annan trostillhörighet placeras i närheten av den lokala kyrkan. Det är där och då de två logikerna kan tänkas krocka som mest konkret.

Förändring och invandring

I boken Saknad: på spaning efter landet inom hos (Mondial 2022) skriver de båda statsvetarna Katarina Barrling och Cecilia Garme om förändringen av den tidigare svenska enhetskulturen. En bärande tanke hos dem är vikten av att också få uttrycka sorg och saknad över något i kulturen som går förlorat i den processen. Det finns ju en trygghet och ett värde i det nedärvda och invanda. Deras enkla, men viktiga slutsats är bland annat att man behöver tala med varandra när man ska skapa ett samhälle. 

Det är förmodligen viktigt att påminna om det när protester framstår som inskränkta eller uttalat rasistiska. Att ett land förändras genom invandring kan utan tvekan ge en känsla av kontrollförlust för många människor. Det måste få vara legitimt att känna så, utan att för den sakens skull kränka andra. 

Men det är samtidigt också ett argument för att det bör fortsätta vara den i den svenska myllan så stadigt rotade Svenska kyrkan som är huvudman för all begravningsverksamhet i landet. Då kan nämligen inte kyrkan kidnappas i meningen att den förstärker bilden av ett vi och ett dem. Det är inte en majoritet mot ett ­antal mino­riteter, utan alla fortsätter att höra samman, också efter döden. 

Starkaste argumentet 

Det kan också vara bra att påminna om att det förmodligen förekom begravningar av muslimer och andra bekännare i vårt land redan under vikingatiden, med tanke på de långväga handelskontakterna då och vanan att ta sig trälar. Att ­kyrkan sedan under kommande århundraden drog skarpa gränser för vem som fick begravas på vilken sida av kyrkogårds­muren är inget vi kan vara stolta över i efter­hand.  

Men det kanske ändå starkaste argumentet för Svenska kyrkan som huvudman ligger i själva begravningsverksamhetens natur. Den är ju inte i första hand parkförvaltning eller trädgårdsskötsel (även om den utförs mycket bra), utan själavård, det vill säga något som Svenska kyrkan har lång erfarenhet av och god kompetens inom. Frågan är om någon annan aktör skulle kunna göra det lika bra. 

Det gäller också de situationer där det uppstår protester mot nyordningar, oavsett om det handlar om muslimska gravplatser eller något annat. Där behöver Svenska kyrkan också vara själavårdare, 
i högre grad än statlig uppdragstagare, och försöka möta människor där de är, i sorg över förlusten av det som varit och i stöd i att med gott mod försöka möta det nya, som alltid kommer i någon form.

Jonas Lindberg