Nu måste arbetet med en ny psalmbok komma i gång

I Svenska kyrkan har psalmen en särställning. Den gemensamma psalmsången är ett av lutherdomens stora bidrag till kyrkofamiljen. Ett bidrag som bygger på erfarenheter av musikens pedagogiska funktion och gemenskapande karaktär. Musiken når dit orden inte når, vilket ger psalmen en särställning när vi ska ”försöka närma oss det gudomliga”, skriver kantorn och körpedagogen Ragnar Håkanson (SPT 18/2019).

Psalmens starka ställning visar sig bland annat i den energi som finns kring våra psalmer. Gudstjänster som bygger på att människor möts och sjunger önskepsalmer eller jul- och sommardito brukar samla mycket folk. Också internt bland präster och musiker finns stort engagemang.

När teologen Susanne Wigorts Yngvesson, i arbetet med boken All din nåd är öppen famn. Psalmernas sjungna teologier (Verbum 2019), lät genomföra en enkätundersökning om psalmer strömmade svaren in. En tredjedel av drygt fyratusen tillfrågade präster och musiker valde att besvara den elektroniska enkäten. (se temasidorna i detta nummer av KT).

Om man ska tro de tillfrågade i Wigorts Yngvessons studie finns fortfarande ett par psalmer som ”alla” kan. Fem-i-topp på den listan är: Den blomstertid nu kommer (199), Tryggare kan ingen vara (248), Härlig är jorden (297), Blott en dag (249), Nu tändas tusen juleljus (116).

Här finns faktiskt en sjungen katekes att utgå ifrån i kyrkans undervisning. Den rymmer alla tre trosartiklarna: skapelsemotivet (199), inkarnationen (116), samt Andens gemenskap som inbjuder till trygghet (248), tröst och kraft (249) under vandringen genom livet mot evigheten (297).

Här finns faktiskt en sjungen katekes att utgå ifrån i kyrkans undervisning.

Samtidigt är det en fråga om kyrkans överlevnad att psalmskatten förnyas. Dels för att fördjupa undervisning. Dels för att nå nya grupper. Forskning visar att glappet mellan kyrkans språk och människors livserfarenheter är ett problem. Psalmerna är en del, inte bara av kyrkans skatt, utan också språkliga belastning. Därför behövs nya språk och tilltal som komplement till det gamla.

Svenska kyrkan har sedan reformationen haft endast fyra gemensamma psalmböcker och det är trettiotre år sedan den senaste av dessa – 1986 års psalmbok – antogs. I termer av religiös och samhällelig förändring är det en lång tid. Ska psalmerna kunna hjälpa människor att närma sig det gudomliga behöver arbetet med en ny psalmbok komma i gång.

Det är alltså hög tid att arbetet med en ny psalmbok nu inleds. Ett tips i det arbetet är att ta vara på den positiva energin som finns kring våra psalmer och kanalisera entusiasmen på konstruktiva vis.

Engagera många människor från olika traditioner med varierade kompetenser. Anordna konferenser och symposier, tävlingar och undersökningar utifrån frågeställningar såsom: Vilka psalmer ska vi behålla? Vilka psalmer saknar vi? Vad är en psalm för kyrkoovana? Hur låter en psalm om trettio år?

Arbeta inte bara internt inom kyrkan, utan också utåt, både till dem som i dag använder och älskar psalmboken och till dem som sällan eller aldrig sjunger psalmer. Var transparenta och lyhörda. Låt arbetet ta tid och låt det få kosta.

Ragnar Håkanson jämför psalmboken med kyrkobyggnaden – en fysisk förmedlare av tro mitt i ett sekulariserat samhälle. Det är på sin plats att psalmboken ges några skärvor av alla de resurser som plöjs ner i våra byggnader.