Satsning på undervisning blundar för gudstjänsten

Inte bara våren kommer med ljus och värme. Dessutom är det högtryck för undervisning inom Svenska kyrkan. Det nationella programmet för lärande och undervisning är sjösatt, nya rambestämmelser för konfirmandriktlinjer är på gång och det planeras inför höstens tematiska kyrkomöte om undervisning. Äntligen våras det och polletten tycks ha fallit ner: kyrkans undervisning kräver gemensamma, strategiska och långsiktiga krafttag.

Båda dokumenten – styrdokumentet för lärande och undervisning och konfirmandarbetets nya rambestämmelser – är work in progress och ute på remiss- och justeringsrundor. I det arbetet kommer här en uppmaning: utgå från aktuell forskning och beprövad pastoral erfarenhet. Så är inte fallet med dokumenten i nuvarande skick.

Mot förslaget till nya rambestämmelser för konfirmandarbetet finns framför allt tre invändningar. Den första är principiell och rör själva uppdraget. I det här skedet ska endast rambestämmelserna revideras. Däremot berörs inte konfirmandarbetets teologiska och pedagogiska motiveringar eller dess större sammanhang.

Det naturliga vore förstås att göra tvärtom. Innan de pedagogiska och teologiska sammanhangen har formulerats är det svårt att sätta arbetets ramar. Annorlunda uttryckt: om man inte vet vad man ska göra eller varför, är det väldigt svårt att bestämma hur detta ska genomföras. Kanske borde man tänka om och börja i rätt ände.

Den andra invändningen rör konfirmandernas gudstjänstdeltagande. Rambestämmelser följer traditionen från tidigare riktlinjer, att inte inkludera gudstjänstdeltagandet i konfirmandarbetets tidsomfång. Detta trots att forskning och beprövad erfarenhet vet att det ligger en stor utmaning just i arbetet med konfirmander och gudstjänst.

Att inte inkludera gudstjänsterna i upplägget leder fel på flera sätt. Det speglar en opedagogisk syn på gudstjänst där gudstjänstdeltagandet riskerar att bli ett slags påhäng som inte hör till den övriga ”kursen”. Betydligt bättre vore att inkludera gudstjänsterna i tidsomfånget och i så fall plussa på tio timmar på helheten. Det skulle sända en viktig signal till konfirmander och ledare. Gudstjänsterna är en del av helheten.

Forskning visar att konfirmanders gudstjänstupplevelser och deras allmänna nöjdhet som konfirmander hör samman med läger. Därför är det, för det tredje, obegripligt att i detta förslag till rambestämmelser öppna upp för att pastoraten ska erbjuda konfirmandalternativ helt utan läger.

I lägren har kyrkan en överlägsen pedagogik. Därför borde signalen till pastoraten vara den rakt motsatta: prioritera lägren ännu mer. Det betyder inte att alla konfirmander måste åka på läger. Det kommer alltid att finnas konfirmander som inte vill, kan eller bör åka på läger. Sådant löser man redan i dag från fall till fall och det
behöver knappast regleras i rambestämmelserna.

Kanske hör gudstjänstens frånvaro samman med styrdokumentets andra blinda fläck – dopet

Styrdokumentet för programmet om lärande och undervisning rymmer två blinda fläckar. Den första är gudstjänsten. I det arton sidor långa dokumentet nämns gudstjänst en enda gång: ”I gudstjänst och aktiviteter möter församlingen människor som aktivt söker sig till kyrkan”. Ett sådant osynliggörande blottlägger en oförståelse inför gudstjänstens roll i kyrkans undervisning och i troende människors utveckling.

Dessutom kan man misstänka ett ointresse för gudstjänstens (stora) pedagogiska utmaningar. Forskning och bedrövad erfarenhet visar dock att gudstjänsten antingen blir en pedagogisk resurs eller en pedagogisk belastning i undervisningen. Det är kyrkans möjlighet och ansvar att själv välja vilket den blir.

Kanske hör gudstjänstens frånvaro samman med styrdokumentets andra blinda fläck –dopet. Dopet nämns endast summariskt. Urkyrkans dopundervisning anges som undervisningens historiska sammanhang, och när det talas om målgrupper sägs dopet har en särställning. Utöver det finns inte mycket om dopet. Inte ens när undervisningens motiv och innehåll beskrivs.

I stället talas det genomgående om tro som svar på undervisningens motiv: målet är att komma till tro, leva i tro, upptäcka, förstå och tillämpa tron. Innehållsfrågan besvaras med evangelium. Men ingenstans knyts syfte och innehåll till dopet,
vilket är anmärkningsvärt. Dels eftersom kyrkans undervisning alltid har varit – och fortfarande är – just dopundervisning. Dels då tro och dop i Svenska kyrkans tradition är oskiljaktiga.

Tro är en förtröstan på den Gud som mötte mig i mitt dop och fortsatt möter mig, inte minst i gudstjänsten. Dopundervisning är alltså inte bara en historisk bakgrund, utan en närvarande realitet som beskriver syfte med och innehåll i undervisningen. Det måste tydliggöras i ett sådant här dokument.

I det fortsatta arbetet med dessa båda dokument och inför höstens kyrkomöte bör aktuell forskning om och beprövad pastoral erfarenhet av kyrkans undervisning inkluderas så att sambanden mellan dop, gudstjänst och undervisning tydliggörs. Annars är risken uppenbar att ordentliga lågtryck drar in över kyrkans undervisning.

Jonas Eek