Se upp – brexit har hänt förut

Det finns ingenting nytt under solen, slår Predikaren i Bibeln fast (1:9). Till och med brexit verkar ha hänt förut. Det menar i alla fall Cambridgeprofessorn Brendan Simms i artikeln Europe’s new Reformation. Han pekar på likheterna mellan dagens brexit och den europeiska kristenhetens reformation för femhundra år sedan.

Vid tiden för reformation sträckte sig den romerska katolicismen från Irland i väster till Polen i öster, från Nordens Nordkap till klacken på den italienska stöveln. Mycket styrdes från centralmakten i Rom. Dagens EU har liknande geografisk utbredning och centralstyrning, även om det i dag är från Bryssel som överstatliga lagar och regler dikteras.

Då som nu fanns utbredda konflikter och krav på förändring. Inom dagens EU finns dels en spänning mellan nord och syd som främst är ekonomisk och kommer i dagen i bank- och skuldkriser (Grekland, Italien, Spanien). Dels finns en öst-västlig spänning som är kulturell och visar sig i frågor om migration, liberalism, rättsstaten och pressfriheten (Polen, Ungern, Tjeckien). Dessa schismer leder till slitningar också inom nationerna där ytterlighetspartier, inte minst nationalistiska, går framåt (Frankrike, Tyskland, Sverige).

Bilden av EU bland dess anhängare och etablissemang för också tankarna till katolska kyrkan under reformationen.

Också under reformationen fanns konflikter av olika slag. Den engelska reformationen skiljde sig dock åt från hur det gick till i övriga länder. I England var det inte i första hand teologiska eller dogmatiska frågor som kom att utvecklas också till politiska konflikter. Ordningen var den omvända. Den utlösande faktorn var frågan om nationellt självstyre i förhållande till centralmakten i Rom.

Bakgrunden var att den engelske kungen Henrik VIII ville upplösa sitt äktenskap med Katarina av Aragonien för att gifta om sig med hovdamen Anne Boleyn, inte minst i hopp om att hon skulle föda en manlig tronföljare. Påven motsatte sig skilsmässan – trots att den rörde en statsangelägenhet. Frågan om vem som skulle bestämma över England var alltså den primära. Den frågan var också den utlösande faktorn i brexit.

Bilden av EU bland dess anhängare och etablissemang för också tankarna till katolska kyrkan under reformationen. Dels i de närmast ”religiösa” övertonerna när man talar om gränslöshet, gemensam valuta och inre marknad. Dels i retoriken från ledare som talar om att det finns inget välstånd och ingen säkerhet – kort sagt: ingen frälsning – utanför EU.

Vad som nu kommer att ske är oklart. Hur omfattande blir brytningen mellan England och Europa? Kommer brexit alls att äga rum? I så fall – när? Frågorna tycks fler än svaren.

Å ena sidan kan man argumentera att det vore oklokt att inte följa den folkvilja som, trots allt, manifesterades i folkomröstningens ja till att lämna EU. Vilka demokratiska signaler skulle det sända och vilka spänningar skulle det leda till? Å andra sidan för ökad splittring sällan för något gott med sig. I biblisk mening är det ofta precis tvärtom. Tillvaron är full av söndrande krafter som det finns all anledning att motverka.

Dessutom förskräcker historien. Följderna av reformationen blev det trettioåriga kriget – ett trauma som bland annat var en kamp mellan olika typer av protestantism och katolicism. Långt senare kallade Churchill och de Gaulle Andra världskriget för det andra trettioåriga kriget. Den gången stod den ideologiska kampen mellan nazism, kommunism och demokrati.

Oavsett hur brexit kommer att fortlöpa måste Europa kraftsamla så att kontinentens krigiska historia inte upprepas. Om EU tidigare har varit en garant för att England, Frankrike och Tyskland håller samman, kommer det i och med brexit krävas andra fredsprojekt.

Hur de ser ut vet vi inte, men kanske kan kyrkorna spela en roll. Den ekumeniska rörelsen är en fredsrörelse, vilket märks i dokumentet Från konflikt till gemenskap. Dokumentet togs fram i samband med högtidlighållandet av reformationen 500 år. Det rör relationen mellan lutheraner och katoliker, men har en ansats som är applicerbar i flera sammanhang. Denna utgår från påven Johannes XXIII:s ord att det som ”förenar oss är större än det som skiljer oss åt”. I dokumentet skriver man: ”Minnet gör det förflutna närvarande. Medan själva det förflutna är oföränderligt är det förflutnas närvaro i nuet föränderligt”.

Alltså – historien är viktig att minnas och känna till, inte minst så att den inte upprepas.

Eller – även om ingenting nytt finns under solen, kan förhållningssätten till det som sker förändras.