Kyrkans moraliska ansvar för vedervärdig tillämpningen av kristendomen under häxprocesserna

Från slutet av 1500-talet till början av 1700-talet medverkade kyrkan till att cirka 400 människor dödades vid olika häxprocesser. Lång tid har gått sedan dess. Trots det menar många med mig att kyrkan officiellt borde be om ursäkt, förlåtelse eller ta på sig det moraliska ansvaret.

Mitt intresse för frågan beror på att jag i min släktforskning kunnat följa hur min anmoder, Älla från Norum, var en av 70-talet personer som dömdes till döden, halshöggs och brändes på bål vid processerna i Torsåker, Ångermanland, år 1675. Två präster var pådrivande vid dessa processer.

Kyrkan har ett moraliskt ansvar eftersom dagens kyrka verkar på samma grund som på 1600-talet; Bibeln och Luthers teologi. De som anklagades för att vara häxor kunde då kränkas, demoniseras och avrättas i Guds namn. Därför är det rimligt att kyrkan ber om ursäkt, förlåtelse eller tar på sig det moraliska ansvaret för hur kristendomen tillämpades.

Ärkebiskop Antje Jackelén vill inte göra något av detta. I KT 2 juni 2021 föreslog Kerstin Wimmer att en vitbok om häxprocesserna vore det bästa sättet att svara upp mot kyrkans moraliska ansvar. Detta i likhet med det vitboksprojekt som nyligen belyst de historiska relationerna mellan kyrkan och samerna. Om förslaget säger Jackelén i KT: ”Det finns idag ingen tydlig grupp att försonas med, även om det förstås finns efterlevande till både offer och förövare, ofta i samma trakter”.

Att Jackelén skulle vara beredd uttala ett förlåt förefaller än mer osannolikt. I en artikel i DN 23 november 2021 som handlade om ursäkten till samerna säger Jackelén: ”Den som ber om förlåtelse förväntar sig att den andra parten både kan och vill förlåta. Vi ber Gud om förlåtelse eftersom vi har löftet om att Gud förlåter. Något sådant löfte kan inte begäras av ett folk som lidit under förtryck.”

Jackelén vill inte uttala en ursäkt då det inte finns någon tydlig grupp att försonas med. De drabbade är döda och onåbara. Men varför inte använda ett mjukare och mer inkännande synsätt?  Nämligen: så länge vi vårdar minnet av de drabbade – och talar om dem – så lever de! Harry Martinsson skriver i De tusen dikternas bok:

I minnenas drömrike lever de döda.
De minnen vi vårdar är syret de andas.
De väntar ditt tecken vid fönstren i Hades
att trofasta minnen ska vädra i staden.
De väntar att vind med åminnelsens kårar
skall jaga förgängelsens ande ur Hades.

Se de drabbade som levande själar som längtar efter att kyrkan uttalar ett ursäkta oss eller ett förlåt oss!  Visserligen kan Jackelén i det ändliga livet inte få svar på hur ett ursäkta oss eller förlåt oss tas emot av de som befinner sig i det eviga livet. Men är det ett skäl till att avstå från att göra så?

Allt fler företrädare för kyrkan fördömer de historiska övergreppen. Varför inte rikta sig till svenska folket och utan krusiduller säga ungefär som så:

• Det är en smärtsamt skamfylld del av kyrkans historia med häxprocesserna som kränkte många människor, demoniserade människor och till och med tog livet av människor. Det är en skuld som kyrkan bär.
• Kyrkan kan och ska inte blunda för historien, i stället ska kyrkan bekräfta vad som har hänt och vara tydlig med att det är något som fördöms idag.

Kanske biskop Martin Modéus är beredd att göra så sedan han tillträtt som ärkebiskop hösten 2022?

Göran Andersson