Att minnas vidriga händelser i vår historia kräver bearbetning för att vi på djupet ska lära oss något viktigt, skriver Kerstin Wimmer i en slutreplik
SLUTREPLIK
Tack bästa ärkebiskop Antje för samtalet angående häxprocesserna under 1600-talet!
Jag instämmer i ditt uttalande att vi har ”en gemensam skyldighet att minnas och lära av historien.” Men detta räcker inte! Att minnas vidriga händelser i vår historia kräver bearbetning för att vi på djupet ska lära oss något viktigt. Visst har mycket skrivits om häxprocesserna t.ex. Bengt Ankarloos avhandling ”Trolldomsprocesserna i Sverige,” 1971. I denna drar Ankarloo slutsatsen att den kyrkliga makten var pådrivande i processerna. På senare tid, 2016, lyfter författaren Agneta Nyholm fram de kvinnor som torterades och avrättades under häxprocesserna i boken ”Där mörker möter ljus – en resa i kvinnohistoria.”
Men – jag efterlyser kyrkans bearbetning av detta mörka kapitel i vår historia och ett aktivt handlande (utbildning, minnestavlor, m.m.)!
Jo, jag vet vad en vitbok innebär, därav mitt önskemål. Jag vet också att det tar tid och kräver samarbete på många nivåer.
Att kvinnornas namn (inklusive några män och barn) finns för kännedom på nätet härrör från ett upprop som startades förra året, se Nordic Noise Movement. Namnet syftar på det som kallas ”Det stora oväsendet,” dvs häxprocesserna 1668 - 1676. Detta uppror kräver bl a att ”Svenska kyrkan ber om ursäkt för att de initierade och drev på masshysterin.” Vi har således många som engagerar sig i denna, den största skandalen i svensk rättshistoria. Är det inte på tiden att vi, i Svenska kyrkan, visar vårt engagemang och bearbetar vårt mörka kapitel?
Jag är tacksam över att biskopen i Härnösands stift, Eva Nordung Byström, har lovat mig att undersöka möjligheterna för en vitbok. Nästa gång jag möter en konfirmand eller någon kyrkokritisk person som påpekar kyrkans ansvar i häxprocesserna hoppas jag kunna svara: ”Ja, detta är en del av vår historia och nu bearbetar vi det som hände. Vi kommer också, så småningom, med en offentlig ursäkt och en upprättelse av dessa oskyldigt plågade och avrättade.”
Moses Britta, 70 år, som avrättades i november 1674, yttrade innan halshuggningen: ”Det finns ingen Jesus i det här” (s. 127, Nyholm).
Mottagarna? Våra förmödrar, som alla var kristna och en del av Kristi kropp, och som lämnar spår in i vår egen samtid.
Kerstin Wimmer
LÄGG TILL NY KOMMENTAR
Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.