Skrota konceptet kyrkliga handlingar

Jag är nygift och har nyligen fått ta emot fotografens bilder från dagen. När jag och min man tittar igenom dem ser jag i kyrkbänken inte bara en, inte två, utan så mycket som sju människor som jag aldrig har träffat eller känner igen. 
 
Det var några, för oss båda helt okända, församlingsbor i åldersspannet högre som hade tagit reda på att det var vigselgudstjänst i kyrkan den dagen och ville delta i vår stora fest. Det känns varken underligt eller påträngande utan högtidligt att de är förevigade som en del av vår stora dag. Även om jag, som vi skred genom mittgången, inte hade sinnesnärvaro nog att lägga märke till att de var där. 

Att bjuda till bröllop är att samla sin by av nära och kära. Äktenskapet är en samhällelig institution. Vittnen gör inte bara äktenskapet juridiskt giltigt, utan också begripligt att stunden till sin natur är en kollektiv angelägenhet. 
Makar har långtgående ansvar för varandra. 

Om mycket i en parrelation annars sker i skyddad vrå kräver dagen då två människor ingår äktenskap ögon och öron på plats för att löftets bindande karaktär ska kunna manifesteras.

Kyrkan har valt att göra gudstjänst av vigslarna. Det gör att dörrarna till festen aldrig kan vara stängda. Församlingen är alltid välkommen in. Detsamma gäller också dop och begravning.

Erik Gruvebäck, kyrkoherde i Östra Ryds församling i Linköpings stift, skriver i en debattartikel om hur Svenska kyrkan själv bidrar till den utveckling där kyrkliga riter privatiseras. Församlingen där han verkar har fattat ett, av mycket att döma, radikalt beslut: 

Att i samtliga av församlingens kanaler informera offentligt när det hålls dop och vigslar i någon av församlingens kyrkor. 
”I äldre tider spreds informationen om framför allt stundande vigsel- och begravningsgudstjänst i det mindre lokalsamhället på naturlig väg – via de nära relationerna i den lilla bondsocknen. I dagens hopslagna storpastorat och -församlingar vilar kunskapsförmedlingen uteslutande på vår externkommunikation i olika medier”, skriver Gruvebäck. 
 

Kontentan är att det är detsamma som att stänga församlingen ute från sin egen gudstjänst att de inte bjuds in till vigsel, begravning och dop.

Gruvebäck beskriver hur församlingen stötte på problem redan i sin egen kalender. Med en hemsida på Svenska kyrkans egen webbdomän är alternativen för vad som kan kungöras i kalendariet begränsade.

Svenska kyrkan borde uppmuntra en utveckling likt den i Östra Ryd. Hur ska det annars uppfattas som en betydelsefull del av dopet att upptas som medlem i sin församling? Om församlingen uppfattas som en abstrakt, ansiktslös skara människor – eller ännu värre, som prästen och hans eller hennes kollegor – hur ska det då bli tydligt att de kristna riterna alltid handlar om en förändrad relation mellan den enskilda människan och kyrkan?

För en bättre inställning till dessa gudstjänsters karaktär krävs för det första ett förändrat, internt språkbruk. Mitt förslag är att slopa snacket om kyrkliga handlingar både i och utanför arbetslaget. Som emigrerad från Finland visste jag inte vad kyrkliga handlingar var när jag kom till Sverige. Samlingsnamnet är alltså mindre användbart än vad många verkar vilja tro i kontakten med församlingen.

Tala i stället om vigsel-, dop- och begravningsgudstjänster, och betrakta tillfällena som ett visitkort till både den gudsrelation och gemenskap som finns beredd för alla.

Om resurser annars finns till stämningsfull liturgisk gestaltning i söndagens gudstjänst, varför inte överväga om församlingens kör kan engageras för att framföra något av brudparets önskade stycken, eller om kyrkomusikern kan välja ut en solist ur barnkören som kan sjunga Lalehs Goliat i stället för att ta fram Spotify och trycka ”play”? 

Stunden blir inte mindre intim för att kyrkdörren står öppen. Inte minst om där är fler som håller värmen.

Fanny Willman, ledarskribent