Jonas Ek skrev en utmärkt ledare i KT härom veckan och tidigare har bland andra biskop Sören i Karlstad och många också skrivit om det; behovet förnyelse av undervisningen i kyrkan.

Som många tidigare konstaterat lever vi i en tid när kyrkan inte längre kan ta för givet att dess berättelser och praktiker förmedlas av institutioner, skola eller familjer. Även om vi i statistiken fortfarande är en majoritetskyrka på många håll, måste vi redan nu börja acceptera och agera utifrån tanken att vi kommer att vara en minoritetskyrka ganska snart och redan är det om man tänker utifrån till exempel definitioner som ”gudstjänstfirande församling” eller ”personer som själva definierar sig som troende kristna”. Och denna förändring är sannolikt långt större än den boskillnad kyrkan och staten gjorde år 2000. Vi måste, så som många redan skrivit, ta eget ansvar för att föra traditionen vidare.

Jonas Ek satte fingret på en öm punkt i sin ledare – vi är bra på att tala form, pedagogiska metoder med mera, liksom vi också är bra på att tala kyrkan som ”organisation” eller ”arbetsgivare”, men sämre på att tala innehåll. En kollega gjorde mej uppmärksam på det faktum att i takt med att till exempel sexualitet blivit helt ok att prata om i alla möjliga sammanhang har tro och andlighet kommit att bli bland det mest privata vi har. Det duger inte om vi skall tradera tro.

Många goda insatser har gjorts ibland annat ”Dela liv- dela tro” och många har talat om behovet nya katekeser för olika målgrupper, rikstäckande läroplan eller riktlinjer för undervisning med mera. Det är säker goda hjälpmedel; men jag tror vi bedrar oss själva om vi tror att katekeser, samtal och riktlinjer är tillräckligt.

Jag hade förmånen att under flera år få jobba med ensamkommande ungdomar på HVB hem och vår stora utmaning var hur vi skulle få dessa ungdomar att tillägna sig tillräckliga kunskaper och färdigheter så att de kunde leva självständigt i svenska samhället senast på 21- års dagen som då var socialtjänstens gräns för insatser inom den då rådande lagstiftningen.

Eftersom jag då var enhetschef för några boenden ankom det på mig att undersöka metoder, vägledningar, utbildningsmaterial med mera som skulle möjliggöra detta. Vi hittade och prövade några material och de var bra som hjälpmedel, men bara hjälpmedel. Ibland funkade de inte alls hur bra uttänkta de än var.

Det som funkade var att för det första etablera en kontakt grundad på respekt, nyfikenhet och tillit som gjorde att dessa ungdomar våga lita på att denna människa faktiskt vill mej väl och faktiskt har koll på vad som gäller i livet här; och att sedan få vara med, se, pröva, göra fel, få göra om; learning by doing.

Det krävde mycket av personalen; att man bjöd på sig själv, att man var intresserad och framförallt att man var en förebild; inte bara de timmar man var i tjänst utan också när man sågs ute på stan. Det krävde också små enheter och små sammanhang där tillit kunde växa. Jag kan med stolthet säga att det funkade, det var inte lätt alltid – men det funkade.

Jag tänker att ska kyrkan tradera vidare sina berättelser, sin praktiker och bereda väg för trons låga att få fäste, för Guds Andes tilltal, då handlar det inte bara om katekeser och riktlinjer utan om levande församlingar, levande gemenskaper och sammanhang där trons liv tar konkret gestalt. Där människor hämtar kraft och inspiration till att leva trons liv i sin vardag, överallt.

Jag tror inte att Svenska kyrkan ännu insett helt och hållet att vi inte är en statskyrka längre och att det samhälle vi lever i inte med bästa vilja kan kallas kristet i allt. Jag tror också vi måste lägga bakom oss den ”skräck” vi lutheraner ibland har för att tal om gärningar. Nej vi skall inte göra goda gärningar, ”kristna” gärningar, för att bli frälsta, men det faktum att Gud av nåd och oändlig kärlek befriat oss till och med från dödens grepp måste med nödvändighet ta gestalt i ett levt liv – detta var även Luther tydlig i.

Och detta är om något också vägen till lärande. Att tillsammans smaka och se, att erfara och pröva ett sätta att leva och värdera utifrån den kristna tron; vad innebär det att leva med ett hopp, med vetskap om att jag är älskad och räddad genom Kristus? Vad innebär det att leva i vetskapen om att jag är en del av en gemenskap där vi alla är beroende av varandra? Vad innebär det att leva ett liv i tron att världen är skapad, ämnad i varje del, och där jag och du är förvaltare, inte ägare?

Det handlar om trovärdighet, om förebildande, om att vara levande och tydliga exempel. Man brukar ju säga om barn att dom inte gör som man säger utan som man gör.

Det gäller inte bara barn – det gäller hela livet. Och det gäller även kyrkan. I allt vi gör, i organisation, värderingar, anställningsvillkor, inköp, uppvärmning, resor, uttalanden, verksamheter, gudstjänster, böneliv och hur vi som kallar oss kristna lever i vår vardag i alla möjliga sammanhang  - inte minst vi som tackat ja till en anställning eller förtroendeuppdrag i denna kyrka.

I allt gestaltar och förebildar vi ett kristet liv. Inte för att bli frälsta – men därför att vi är frälsta. Inte i en annan verklighet, men med ett annorlunda sätt att leva i denna vår gemensamma verklighet.

Om vi bara är en spegel av resten av samhället med ursäkten ”ja ja vi är bara människor vi med” och därmed försöker komma undan med stora konflikter, miljöpåverkan - vad säger det om oss och det vi säger oss tro på?

Jag tror att denna sortens undervisning sker bäst i små tillitsskapande gemenskaper. Jag tror också att vi behöver komma bort från tanken på den ställföreträdande kristne - det vill säga den anställda - som skall tradera, undervisa. Om kristen tro lärs ut genom kristet liv sker det inte bara på arbetstid av anställda utan av oss alla, hela tiden.

Jag tror inte det kräver perfekta människor – det gjorde det inte på boendena – vi gjorde våra misstag – men det kräver ärliga människor som är fyllda av välvilja, nyfikenhet och kärlek som är fyllda av något de vill berätta med hela sitt liv. De människorna finns!

Kyrkans organisation behöver fokusera på detta, bejaka och uppmuntra detta än mer så att vi kan hjälpa och uppmuntra varandra till att inte bara undervisa om Kristus i ord utan också gestalta tron i handling och liv.