För 57 år sedan föddes jag in i Svenska kyrkan. För 18 år sedan gick jag ur. I år gick jag med igen.

Hur intressant denna krokiga väg genom livet är för andra vet jag inte, men som vanligt är man väl del av en större trend. Den fria viljan som uppfanns av teologerna har ju fått rejält mothugg av vetenskapen.

Så vad hände mellan 1961 och 2018?

Ingen kan förneka att 1961 var ett speciellt år. Det var till exempel första årtalet sedan 1881 som kunde skrivas likadant uppochner. Nästa gång det händer blir år 6009.

I världspolitiken var 1961 en ödesmättad vändpunkt. Berlinmuren restes för att hindra östtyskarna att fly från kommunismens klasslösa paradis. Sovjetunionen provsprängde historiens kraftigaste vätebomb, motsvarande tre tusen Hiroshimaladdningar. Tryckvågen gick flera varv runt jorden, svampmolnet sträckte sig ovanför stratosfären, det radioaktiva nedfallet blåste till världens alla hörn.

Medicinarna bröt också ny mark. Mirakelpillret Neurosedyn började misstänkas för att orsaka fosterskador. När tio tusen barn hade fötts utan armar och ben var det för sent. Tron på vetenskapen fick sig en törn, tron på framsteget levde ändå vidare.

Kulmen på optimismen kom symboliskt vid millennieskiftet 2000, året när Svenska kyrkan skildes från staten, när Bill Clinton avgick som president i USA och Vladimir Putin tillträdde i Ryssland. Investerarnas IT-bubbla sprack. Förhoppningarna om en gränslös, demokratisk, globaliserad värld stod i zenit. Vi inbillade oss – som Storbritanniens premiärminister Tony Blair – att allting var ”new, new, new”.

Big mistake. De gamla geopolitiska konflikterna kom ju tillbaka. Digitaliseringen bringade minst lika mycket splittring som framåtskridande. Människan förblev envist densamma, kluven mellan gott och ont, mellan frihet och gemenskap.

Jag lämnade kyrkan ungefär som jag lämnat min familj och hemstad för att ge mig ut i världen. Jag trodde på rockmyten om oberoende. På individualismens idé om att man kan uppfinna sig själv, lämna sitt givna sammanhang och hitta nya.

Det var lite barnsligt. Men alla som fötts från 1940-talet och framåt är ju barnsliga på det sättet. Möjligen är det Frank Sinatras fel. I did it my way.

Nyåret 2018 var tiden mogen att gå med i kyrkan igen. ”En klubb som tappar femtio tusen medlemmar om året i dessa bakvända tider måste göra något rätt”, som jag skrev på DN Debatt.

Trots denna raljerande motivering fick jag brev från biskopar som hälsade mig välkommen tillbaka. Ett så tolerant och öppet samfund – där hälften av prästerna tror att kristendom och islam utgår ifrån samma gud – kan inte vara fel i polariseringens tid.

Det var kanske inte religionen jag gick med i, eller kyrkans politik, utan kulturarvet, Bibelns berättelser om rätt och fel, mitt lutherska ursprung, jourhavande präst som räddat så många förtvivlade människor.

Jag gick med i Nathan Söderblom. Googla honom, ifall ni tvivlar på Svenska kyrkan.

Demokratin blir ifrågasatt av Socialdemokraternas gruppledare, Jesper Eneroth, i Kyrkans Tidning nummer 48/18. På frågan om vad som gjorde störst intryck på honom under årets kyrkomöte hävdar han dels att från Frimodig Kyrkas, FK, sida fanns ett ovanligt högt och hårt tonläge, dels att FK även tog ”osolidariskt stor del av talartiden vilket ledde till att utrymmet för andra att uttrycka åsikter i talarstolen blev mindre”.

Man kan beundra Jesper som på ett så elegant sätt säger till FK:s ledamöter: Håll tyst! För i sak är det just vad som sägs. Maktens privilegium är att kunna tiga, den vinner ändå. Minoritetens enda möjlighet är att tala utifrån goda sakargument, någonting som uppenbarligen väcker irritation.

Inte heller är det så att FK på något sätt begränsar utrymmet för andra grupper eller talare. Ingen från FK hindrade någon annan villig talare att yttra sig. Alla har samma möjlighet, därför är det direkt uppseendeväckande att S med sina 76 ledamöter har så begränsade inlägg i plenum.

Eneroth vet förstås detta, liksom att besluten i praktiken inte fattas i plenum utan i de största grupperingarnas – och då särskilt S – interna överläggningar. Utifrån det sättet att tänka så är i princip inte bara argumenteringen utan själva debatten i plenum onödig. 

Sakargument förändrar ingenting, debatten kan synas vara för gallerierna. FK vill emellertid gärna se annorlunda på situationen, nämligen att debatten är angelägen, att argument måste vägas mot varandra, att demokrati tar tid, att talartid måste ges till varje engagerad talare – oavsett om denne tillhör FK eller S. Och att ledamöterna är så öppna för debattens inlägg att detta kan påverka de beslut som fattas.

För några år sedan beslöts att förkorta kyrkomötets andra session med en dag. Detta drevs inte av FK utan av majoritetsgrupperna, som till exempel S, vilket har varit klart negativt för debatten – och därmed för demokratin. Indirekt blir därför Eneroths uttalande i KT ett försök att begränsa demokratin i plenum, just där debatten ska föras.

Berth Löndahl 
ledamot i kyrkomötet och kyrkostyrelsen för Frimodig kyrka

Leif Nordlander 
ledamot i kyrkomötet och gruppledare för Frimodig kyrka

Jag har nu deltagit i flera sammankomster/ möten/ seminarier som Svenska kyrkan centralt eller Stockholms stift anordnat för förtroendevalda och anställda med internationellt intresse, det senaste häromdagen i Stefanskyrkan i Stockholm.

Där gavs intressanta föreläsningar och inlägg utifrån att det nu är den globala veckan som föregår adventstid och julkampanjen.

Det är angeläget att vi granskar hur vi handskas med klimathoten och vad vi kan göra både som kyrka och som individer.

Vid en annan nationell träff i Uppsala i september var fokus inriktat på vårt insamlingsarbete och mötet gav en bra introduktion till hur det internationella arbetet i Svenska kyrkan är upplagt och vilka resurser som finns på kyrkokansliet med flera platser.

Allt väl? Nej, det räcker inte med att öka kunskaperna om vi inte kan använda dem i konkret arbete. När vi kommer samman måste vi också använda tiden till konkret insamlingsarbete. Det skulle ge bra effekt, tror jag, om alla deltagarna fick var sin insamlingsbössa och lite material att gå ut med på stan. Polistillstånd finns sannolikt i alla större städer.

Vi kunde då ta tillfället i akt att både få in pengar och sprida information om exempelvis julkampanjen En flicka är född. Vi kan berätta om situationen som många flickor i världen föds till med sämre möjligheter till studier och hur rätten att bestämma över sin egen kropp inte respekteras. Men också om hur lika utbildningsinsatser för både pojkar och flickor kan förändra mycket. 

Hur går det till vid kyrkomötet? Finns det där någon utåtriktad aktivitet som alla deltagarna går ut i? Åtminstone har jag inte hört om det, men det borde vara ett givet tillfälle att göra en konkret insats. 

Till första advent planerar vi i min församling att gå ut på Mariatorget och börja julkampanjen med en insamling och dela ut material, kombinerat med att bjuda på glögg. Säkert är det många andra som gör på samma sätt och vid andra högtider men vi behöver ta till vara på fler möjligheter.

På några håll kan det kanske vara svårt att genomföra på grund av provocerande och aggressiva protester. Då får man hitta andra vägar.  Och ja, jag vet att så mycket annat görs – basarer, söndagsskola, konserter och så vidare – det är så bra, men till det kommer de som redan är intresserade. Vi måste också vända oss till de som inte på samma sätt  söker sig till kyrkan.

Mitt förslag är att den internationella avdelningen vid kyrkokansliet tillsammans med stiftens handläggare för internationella frågor får i uppdrag att se över de aktiviteter som kan kombineras med ett utåtriktat arbete. Ett sådant tillfälle kan väl vara när Act Svenska kyrkan ska lanseras i mars 2019. Vi måste visa att vår kyrka har ett starkt internationellt engagemang. 

Eva Zetterberg
ordförande i fullmäktige i Maria Magdalena församling och i församlingens  internationella utskott

"Om inte kyrkan tar hand om sin musik – vem ska då göra det?” sa en prästkollega. Och en ledare med rubriken ”Julsången tystnar i kör” (Nya Wermlands-Tidningen 1/12) oroas över bristen på kyrkomusiker och falnande körsång. Flera faktorer bidrar till att vi sitter på denna lutande sits.

En faktor är attityd. En ungdom skulle sagt: Svenska kyrkan har en ”taskig attityd” mot musiken. Får kyrkomusiker någonsin höra: ”Du är ansvarig för vår viktigaste mötesplats med unga: Vad för resurser och tid behöver du för att göra ett bra jobb?”. Nej, hellre: ”Det är för dyrt. Kan du inte göra lite mer som i Idol?”.

Vi producerar musik men är inte producenter. Näringlivstänket som griper om kyrkan är förödande. Även den svenska von-oben-inställningen till kultur är farlig: Beslutande utan kunskap bestämmer sådant de inte förstår vidden av, och frågar inte experten i rummet bredvid. I Svenska kyrkan syns samma, nationellt och lokalt. Kyrkomusiken är bra att ta fram vid advent, Lucia och annan fest – däremellan är den mest till besvär.  

En faktor är tid: Det tar tid att arbeta med barn och ungdomar. Det får inte skötas på en höft om de ska bli mångåriga körsångare och medlemmar. Varaktiga musikrelationer kan inte byggas av utarbetade, stressade musiker som efter tröttande möten inte hinner förbereda och orkar lyfta koristernas repetitioner. Man hemfaller åt enkel, snabbt inlärd musik av tveksam kvalitet. Det blir en ond cirkel när de unga inte känner utveckling och ”får valuta” för den dyrbara tid de faktiskt vill lägga på kör och kyrka.

En faktor är prioriteringar. Ja, resurserna minskar, fast bra kyrkomusik måste inte vara dyr. Men anställda måste få arbeta med det de faktiskt ska arbeta med: Musiker ska inte slösas bort på icke-musik. Givetvis påverkas rekryteringen: ”Jag vill jobba med människor och musik – i kyrkan!” skrev en elev. Hans drivkraft är inte datorer, möten eller ens lönen. 

Är det rimligt att kyrkomusikerna är ansvariga för sin yrkeskårs fortlevnad? Vilken yrkesgrupp – präster, apotekare eller brandmän – förväntas ute på fältet själva rekrytera kollegor och efterträdare och skola in dem inför den formella utbildningen?

Detta har med attityden att göra: Förstår man att det är första sången i barnkören, piano/orgellektionerna i tioårsåldern, de äkta musikmötena och livet i ungdomskören – det är de som formar framtidens kyrkomusiker. Resan tar många, många år! Denna brist på insikt gör mig beklämd.

Jag var i veckan på högstadiet som jobbmentor och med Peab, Försvarsmakten med flera skulle vi inspirera till framtida yrkesval. Det var jättetrevligt. Och helt meningslöst. Som om det skulle gå att ”starta upp” ens den mest intresserade 15-åring och få hen redo för kyrkomusikutbildning om några år? När hen helt saknar insikt i och förförståelse för musik och kyrka? Men snälla: Kyrkomusik är ingen quick-fix!

Som med klimatfrågan: Det är för sent att prata – vi måste handla. Finns det någon instans i Svenska kyrkan som har vilja, kompetens och mandat att göra något åt detta? 

Svenska kyrkan misslyckas brett med rekryteringsarbetet. Jag har hört kollegor i förbifarten säga till unga ”Visst ska du bli präst?” eller ”Visst ska du bli kyrkomusiker!” och hasta vidare. Som om en ungdom skulle känna ett kall av ett förbiflaxande? Jag hade inte gjort det. Jag skriver detta i dag för att det fanns vuxna i skola, musikskola och framför allt kyrka som hade tid och som såg mig. Våra unga är svältfödda på äkta vuxenkontakter och om inte det ingår i uppdraget så vet jag inte vad som ingår.

Sitter du i en beslutande position? Här får du lösningen på kyrkomusikens och körsångens framtid i åtta enkla steg:

1. Fråga din närmaste kyrkomusiker hur hen önskar jobba med unga.

2. Fråga om hen har tillräckligt med tid, resurser och lokaler.

3. Fega inte! Ordna dessa förutsättningar.

4. Stressa inte! Låt musikern arbeta med barn och unga i kvalitativa musikmiljöer i 4–5 år.

5. Efter År 1: Fråga din kyrkomusiker om hen sover bättre nattetid och har möjlighet till återhämtning.

6 A: Om ”NEJ”: gå tillbaka till punkt 2.

6 B: OM ”JA”: gå till punkt 4.

7. År 5: Om din kyrkomusiker på söndagen vid orgeln börjar få sällskap av unga är ni på rätt väg. Likaså om ni behöver börja fixa fika till tonåringar som nu kommer direkt efter skolan fastän kören börjar först om tre timmar. Har det inte hänt? Gå till punkt 2.

8. År 5–10: Har kyrkorådet fått en förfrågan om studieresebidrag från en tidigare körsångare och orgelelev, som nu studerar kyrkomusik? Då kan du tänka: ”Vad bra att jag läste Kyrkans Tidning i december 2018!”. Om inte: gå till punkt 1.

De svenska kyrkomusikerna är en stolt, engagerad och väldigt kompetent kår. Vi behövs i Svenska kyrkan och om vi tillåts arbeta med musik och människor så sköter vi faktiskt rekryteringen helt själva. Då ökar snart antalet musiker.

Men om vi ska lägga vår tid på möten och administration, så kan vi inte det. Vi orkar helt enkelt inte med båda. 

Jag funderar på vad det innebär för kyrkan att Limhamns församling mer eller mindre tvingats bort från Twitter. Kontot som varit uppskattat, och omdebatterat, för sin humor och sina tydliga politiska utspel har nu lagt ner i brådrasket. Mitt i en pågående adventskalender med den uppenbara avsikten att publicera ett tweet varje dag i december, vilket ju ger intrycket av att det inte är något planerat avsked. En snabb process och ett av Svenska kyrkans mest populära konton finns inte mer.

Jag vet förstås inte vilka diskussioner som föranlett beslutet, jag kan ana att diskussioner har förts länge, både på församlingsnivå, pastoratsnivå och stiftsnivå. Detta vet jag dock lite om och jag antar att gemene man vet ännu mindre. Men vad jag däremot vet är hur det ser ut för oss som tittar på lite utifrån. 

För det första sprider det en enorm ängslighet i Svenska kyrkan. En rädsla för att sticka ut, för att pröva något nytt, för att testa ett annat språk. Det är många som upplever att det finns ett tydligt "så bör det vara" i kyrkan. Det är många som är ängsliga för att lämna det redan givna och söka ny mark. Detta späder på den rädslan. Och det förminskar kyrkan. Jag är övertygad om detta. 

Limhamns kyrka på Twitter har alltid varit tydligt teologisk grundad i mina ögon. De har inte alltid varit bekväma, inte alltid så smidiga, men inte heller populistiska för sakens skull. Det har funnits ett tydligt fokus och mål med deras twittrande. Jag tycker det är synd att de nu försvinner.

För det andra signalerar beslutet tydligt att kyrkan är en enhetskultur och att det finns något som är det enda rätta. Det som är "kyrkligt" är antingen liturgiskt högkyrkligt eller något harmlöst och mjukt; tända ljus och fotspår i sanden. Det är Bach och Buxtehude, det är Eggehorn och Britt G Hallqvist. Detta är "det kyrkliga". 

Allt annat är genremusik, subkulturer eller populism. Sådant som kyrkan sysslar med en gång om året: U2-mässa, Technomässa, Bokmässan. Och så slår man fast att kyrkan är en kultur med ett specifikt innehåll som skall passa alla. Vilket förstås inte passar någon. Eller möjligtvis några få.

Att våga sticka ut, röra sig mot marginalerna, i det okända och det osäkra är viktigt i dagens Svenska kyrka. Särskilt med tanke på att de allra flesta av oss i vår vardag faktiskt rör sig i detta, för kyrkan, "okända". 

Det som i kyrkan uppfattas som annorlunda är den musik, det språk, den humor som vi rör oss med i vardagen. Att använda det språket handlar om att tala med det språk vi själva äger och känner oss bekväma i. Att uttrycka känslor på det sätt som dom upplevs för oss utan att språket  måste filtreras genom ett kyrkligt raster först.

Jag hoppas att kyrkan inte tappar en rörelse mot något som varit kreativt och lustfyllt. Jag hoppas att den fortsätter utvecklas åt många olika håll, med många olika språk.