Hur blir kyrkan relevant för fler? Jim Tullgren har länge drivits av tanken att låta församlingsborna själva komma till tals. Att det görs så sällan har förvånat honom.

– Vi är duktiga på att sätta upp mål men har dålig koll på hur vårt arbete tas emot i den geografiska ort vi är satta att tjäna. Majoriteten av våra egna medlemmar kommer vi inte ens i kontakt med mer än vid kyrkliga handlingar.

För att lära känna församlingsborna bättre tog han initiativ till en studie som genomförts tillsammans med församlingarna i Höganäs och Skanör-Falsterbo, där medlemmar fick svara på en enkät om tro, synen på kyrkan, olika behov och prioriteringar. Resultatet ser överlag ganska dystert ut. Färre än var tredje är medlemmar i Svenska kyrkan för att de är troende och bara den kyrkliga kärnan, max åtta procent, kommer på gudstjänsterna.

– Gudstjänsten är själva nerven, den kan vi aldrig prioritera ner. Men kanske ska vi vara mer flexibla och även hålla gudstjänster på vardagskvällar? I anslutning till våra andra verksamheter, såsom kören, skulle vi kunna hålla en kort bön.

För Jim Tullgren är syftet med undersökningen inte att hitta snabba lösningar. Tvärtom hoppas han att den ska få verka långsiktigt hos hela arbetslaget. Ge näring till nya tankar, idéer och förhållningssätt.

– Vad vi gör av den avgör vi alla. Jag har mycket duktiga medarbetare som ansvarar för sina områden. Det här är inget som bara jag driver, utan en process där alla ges utrymme att tänka.

I en tid av fortsatt medlems-tapp behövs hopp, menar Jim Tullgren. En berättelse om en väg framåt för kyrkan. Den stig han själv har valt är de ideellas återtåg.

– Det handlar inte bara om den framtida ekonomin, utan om att öka den lokala förankringen. Kyrkan blir något du har ditt hjärta i, där du är med och tar ett handtag.

Höllviken har många ideella. I enkäten uppger dessutom fem procent att de kan tänka sig att engagera sig, vilket motsvarar nästan 600 personer. Arbetet med att bejaka de initiativ som tas är redan igång och en grupp medarbetare går en kurs i att leda frivilligarbetare.

För att folk ska söka sig till kyrkan kommer det också att krävas duktiga anställda, precis som i dag. Ett antal präster, musiker, diakoner och pedagoger med riktigt hög kompetens som attraherar brett.

Att dop, vigslar och begravningar är centrala för många medlemmar är tydligt i studien.

– Det är inget nytt, men jag tror att vi ska höja ribban för de kyrkliga handlingarna i vårt medvetande. Här har vi chans att hjälpa människor att hitta sin tro och fördjupa sin medmänsklighet.

Detsamma gäller konfirmationen. Höllviken har satsat hårt på de unga. Det har kostat, men också gett resultat. 70 procent av medlemmarna är inskrivna.

– Vi arrangerar en Berlinresa och flera sommarläger. Men utan riktigt duktiga församlingspedagoger och engagerad personal som verkligen erbjuder kvalitet, hade det aldrig gått.

I den kommande förnyelsen av församlingsinstruktionen hoppas Jim Tullgren att insikter från undersökningen ska komma väl till pass. Han hoppas också att det här bara är början på ett nytt sätt att lyssna in hela församlingen.

– Jag har ett folkkyrkohjärta. Om vi kan genomföra undersökningen minst två gånger till kan vi se rörelser och lära oss av dem.

Kyrkogårdsarbetare når flest församlingsbor

Stora Hammars kyrka i Höllviken ligger centralt. Många sneddar över kyrkogården på sin väg genom vardagen, andra slår sig ned på bänken i den Bibliska trädgården intill för att fånga en glimt av höstsolen.

– Här kan du få en lugn stund i det gröna, hänga nappar i nappträdet eller lämna blommor på graven, säger Anneli Nickel, kyrkogårdsarbetare med ledningsansvar.

Kyrkogården är den kyrkliga plats som flest besöker. En slutsats från enkätstudien är därför att Anneli Nickel och hennes kolleger skulle kunna spela en viktig roll i arbetet med att nå fler församlingsbor än de redan aktiva.

– Vi har en fin möjlighet att möta människor. Men våra direktiv gör att vi inte kan fungera som någon sorts inkastare till kyrkan. Därför väcker undersökningen kluvna känslor och en hel del frågetecken, säger hon.

Som anställd kyrkogårdsarbetare behöver du inte vara medlem i Svenska kyrkan. Du ska dessutom förhålla dig neutral eftersom du sköter alla gravar, inte bara kyrkans medlemmars.

– Det vi kan göra är att informera om våra verksamheter när det efterfrågas. Vi lotsar också människor vidare till en präst eller diakon när de behöver mer än det vi kan ge.

Att arbeta på en kyrkogård innebär ständiga möten med människor i sorg och saknad, människor som behöver medmänsklig värme och en hand att hålla.

– För den som är ung eller inte riktigt har det i sig, kan det nog vara bra att få utbildning i hur du hanterar det här.

Mänskliga samtal skulle förstås kunna ses som diakonalt arbete. Var gränsen går mellan det kyrkliga och det ickekonfessionella är långt ifrån glasklar.

– När jag kom var det sagt att begravningsverksamheten skulle vara helt separerad från övrig verksamhet. Själv är jag mer inne på samarbete och tycker exempelvis att det är självklart att vara med på andakten efter onsdagsmötet.

– Det här är möjligt i en liten församling, menar Anneli Nickel. Men i städer med större förvaltningar är de anställda i begravningsverksamheten ofta inte involverade i kyrkans övriga verksamheter.

– Vi behöver fortsätta den här diskussionen. Hur gör vi på bästa sätt med tanke på den roll vi har?

Uppdaterad

Så här lyder avskeds-tweeten: 

Kära twitter,

Har vi sårat någon ber vi om ursäkt, det har aldrig varit vår mening. Vår mening har varit att på vårt sätt tala om Jesus Kristus. Nu lämnar vi arenan. Tack för engagemang, glädje och debatt.

Gud välsigne er!

Jonas Persson, församlingsherde.

Den senaste twitterstormen handlade om att Limhamns kyrka i en twitterkalender skrev: ”Kungörelse! Jesus från Nasaret har nu utsett en av sina efterträdare, nämligen Greta Thunberg.” Det var ett ordval som väckte starka reaktioner. 

Nu stängs alltså Twitter-kontot. 

- Jag ger inga kommentarer. Jag fullt nöjd med det vi har gjort och står för det, säger Jonas Persson till Kyrkans Tidning.

Församlingen har genom åren fått både uppskattning och kraftig kritik för sitt twittrande, som ofta omfattat tydliga ställningstaganden i olika frågor.  Efter beslutet att återinviga regementet P 18 på Gotland  publicerades till exempel en serie tweets, med budskapet ”när ska människan lära sig att krig aldrig är en bra lösning?” och där Region Gotland  ansågs använda ”krigsretorik”.

Blåsväder blev det också kring tweeten om en tidigare finansministers omskrivna uppträdande på en privat fest : "Erbjudanden från Svenska kyrkan om samtalshjälp gäller också Anders Borg".

Kontot Limhamns kyrka har hanterats av flera personer, men församlingsherden Jonas Persson har fungerat som ansvarig. Om kritiken mot att kontot är för "politiskt" har han tidigare i veckan sagt till Kvällsposten: 

 – Vårt verksamhetsråd har fattat beslutet att vår Twitterkonto är en del av vår missionsstrategi. Och då måste man tala missionsprovinsens, i det här fallet Twitters, språk. Det handlar om twister, det handlar om ironier och att tänja på det. Ibland blir det fel, för det går snabbt.

Kyrkoherden: Ingen order från mig

Per Svensson är kyrkoherde i Malmö pastorat. Han berättar att frågan om Limhamns kyrkans Twitterkonto har tagits upp i ledningsgruppen, men att beslutet om att lägga ner vilar på församlingen.

– Vi har fått samtal kring detta, men det är Limhamn själva som har kommit fram till att upphöra med det här, säger Per Svensson, kyrkoherde i Malmö pastorat.

– Jag twittrar inte själv.

Många skriver på sociala medier att det är du som har beslutat att de ska sluta. Stämmer det?

– Jag säger det klart och tydligt: det finns inga order eller direktiv varken från mig eller ledningsgruppen - inget sådant från vår sida.

Har du eller någon annan från ledningsgruppen uttryckt ett önskemål om att de bör sluta Twittra utanför mötesrummen?

– Det kommer jag inte kommentera.

Kontot har många följare och får många positiva kommentarer. Men det har också fått skarp kritik och orsakat flera kontroverser – nu senast Greta Thunberg som Jesus efterträdare.

Är kritiken berättigad?

– Om man skriver om Jesu efterträdare får man räkna med att det tar skruv, säger Per Svensson.

– Jag tror inte att Twitter ger utrymme för semantiskt finlir. Det har ett eget liv, och det är svårigheten med mediet, säger han.

Limhamns kyrka har många följare (3761) och stor spridning, och många skriver att de uppskattar att de sticker ut hakan. Går Svenska kyrkan i Malmö miste om något nu när de slutar twittra?

– Kyrkan har ett profetiskt uppdrag, och det är viktigt att vi tar det och inte blir en del av etablissemanget. Men man måste vara noga med hur man tar detta profetiska uppdrag. Det handlar inte bara om vad man säger, utan också hur det uppfattas. Det är svårt, och det har man nog inte räknat med.

– Samtidigt ska man inte vara menlös. Det finns ingen anledning att inte vara tydlig och spetsig. Men det är inte lätt, är en slutsats man kan dra.

– Detta är svårigheten: när jag tittar på kommentarerna som finns finns det dem som säger att ”nu går jag med i kyrkan” och dem som säger att ”nu går jag ur”. Man kan aldrig tillfredsställa alla.

Hur tycker du att Limhamns kyrka har skött den balansgången?

– En del saker har varit bra och tänkvärda – en del har orsakat en väldig storm. Det visar på svårigheten.

Uppdaterad

Närmast efter honom kom Marika Markovits, direktor på Stadsmissionen i Stockholm, med 133 röster.

Ytterligare fyra kandidater nådde över de fem procent som krävs för att gå vidare till hearing och biskopsval som sker nästa år. De är Jonas Eek, opinionschef på Kyrkans Tidning, med 76 röster, Sven Milltoft, kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling, 67 röster, Bengt Kristensson Uggla, professor vid Åbo akademi, 66 röster och Gunilla Hallonsten, avdelningschef på kyrkokansliet, med 52 röster.

Närmast under fem procentstrecket hamnade kyrkoherdarna Helena Inghammar, Vantörs församling, med 46 röster och Michael Bjerkhagen, Kungliga hovförsamlingen, med 45 röster. 39 röster fick kyrkoherde Carl Dahlbäck, Nacka församling, och professor Jesper Svartvik.

18 personer fick mellan 32 och en röst. Det berättade Olle Burell (S), vice ordförande i stiftsstyrelsen, som ledde valförrättningen. Röstningen pågick i tre timmar och därefter följde en mer än två timmar lång röstsammanräkning, lika lång som eftermiddagens plädering.

- Jag är omtumlad och djupt rörd av det stöd som många visat mig, och ser fram emot en spännande fortsättning, säger nomineringsvalets vinnare Andreas Holmberg.

Sedan 2012 är han stiftsadjunkt för gudstjänstutveckling och främjande av församlingarnas arbete med vuxnas tro och sökande.

Han studerade teologi vid Uppsala universitet och på Johannelunds teologiska institut. Efter prästvigningen 1993 jobbade han i förortsförsamlingar i Stockholms stift, och under fyra år var han lärare för blivande präster i Tanzanias evangelisk-lutherska kyrka.

Andreas Holmberg lägger just nu sista handen vid sin doktorsavhandling, efter att ha jobbat halvtid och pluggat halvtid de senaste fem åren.

Varför tackade du ja till att bli biskopskandidat?

- Ganska många som jag har förtroende för uttryckte att de tyckte att jag skulle ställa upp.