Wittnesses innebär ett möte med det djupt mänskliga, det avhumaniserade och dess yttersta dåd, skriver Annika Nordin som har sett utställningen med fotografen Mikael Janssons porträtt.
Ansiktena först. Sedan rösterna. Vittnesmålen från de sista överlevarna från Förintelsen stiger fram i utställningens halvdunkel. Lågmält, stilla men obönhörligt. Den mäktiga fotosviten Witnesses med 97 överlevare från Europas arbets-, koncentrations- och dödsläger, människor som på olika vägar kommit att leva i Sverige, visas på Kulturhuset i Stockholm till och med den 16 december.
Porträtten är tagna av fotograf Mikael Jansson, internationellt känd för glamorösa modebilder. I år stipendiat för Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen. De svartvita bilderna är avskalade, nakna. Fotograferade rakt upp och ner. De förmedlar en stark mänsklig närvaro och närhet.
”En overklig del av historien har blivit verklig”, säger Jansson som kallar mötena ”omstörtande”. Fotograferingen gav berättelserna, vilket födde filmandet. En dokumentär är under arbete. I bokform finns katalogen, utformad som ett arkiv i kartong. Stora dagstidningsblad att veckla upp med vittnesmål och foton. Formen understryker det förflutnas chockerande aktualitet. Kongenialt är också Kulturhusets ruffa Galleri 5 som med fabrikskänsla och råa betongväggar bara tycks väntat på att få bära fram utställningen.
”Det som inte kan hända, kan hända. Sånt som har hänt en gång kan hända igen”, beledsagad av Hédi Frieds ord vid ingången, möter bilder av transporter, ankomst, väntplatsen till gaskamrarna, människor reducerade till fångkläder, skövlade liv, massgravar, högar av döda. Interfolierade med Mikael Janssons nytagna foton från Auschwitz blir det skedda visuellt kännbart. Ödsliga baracker bredvid överfyllda. Gapande Zyklon B-tunnor. Skor, skålar, koffertar, hår bildar stumma mönster. Och de av SS sprängda krematorierna rasar samman. Tiden hotar också Auschwitz.
Spatiöst öppnar sig galleriet för de mäktiga raderna av porträtt längs väggarna. I mitten står uppradade skåp mitt emot varandra. Bruna, tunga, enkla, stiliga, kantstötta. På varje baksida ett porträtt. Mellan skåpen mumlar röster. Den förlorade världen känns nära.
Filmade sekvenser är ihopklippta till ett videoverk. Ansikte. Namn. Läger. Berättarnas ansikten, kroppar, röster flyter i varandra som ett körverk. En tatuerad arm, ett pärlhalsband, en Davidsstjärna, en kippa. Åldrarna närmare 90 till 103, fem har avlidit. Flera har aldrig berättat ens för sina barn. Gör det med ord som, jag är över 90, överlevde, en plikt att berätta. Oförglömligt och gripande är mötet med de fasta, allvarliga blickarna.
Och orden stannar kvar:
De slängde de små precis som ved.
Auschwitz -Birkenau. Det gör ont i magen när jag säger det. Där har jag hela min familj.
Vi borde inte leva här vi skulle följa med. Det hade varit lättare. Man kan inte förlåta sig.
Döden kunde man nästan acceptera, men inte förnedringen.
Är jag överlevande? Ja, jag lever fortfarande.
Gatorna som finns i Auschwitz nu, de byggde vi. Vi satte gatsten.
Vi har stora familjer (…) Det är vår triumf mot nazisterna. Vi lever vidare i våra barn, och vår avkomma.
Ord skrivna i vitt på de betonggrå väggarna. Stiger uppåt likt rökslingor.
De sista rösterna väcker vördnad. Tacksamhet och ödmjukhet inför att de orkar vittna för världen, en ständigt ovillig lyssnare. Wittnesses innebär ett möte med det djupt mänskliga, det avhumaniserade och dess yttersta dåd. Ett memento för mänskligheten!
Foto: Mikael Jansson
Foto: Mikael Jansson
