När min älskade make och livskamrat för ett par år sedan ganska hastigt dog, och vi skulle ordna med begravning, var en av våra viktiga tankar att ge möjlighet för så många som möjligt av våra nära vänner och släktingar att kunna vara med vid den högtiden.  

Min make Paul hade under sin livstid alltid månat om sina nära och kära och ofta och varmt bjudit in dem även om avståndet i landet kunde vara långt. Då dök tanken på begravning på en lördag upp som det bästa alternativet, eftersom avståndet för så många som kunde tänkas komma var så långt.

Begravningsbyrån ställde fort upp och lovade all service och hjälp som är bruklig alla andra vardagar. Själva begravningsakten hölls i Pingstkyrkan i Sundsvall, där förmodligen aldrig tidigare en begravning genomförts en lördag, och för kontaktad officiant, musiker och sångsolister solister var lördag också OK.

Vid minnesstunden direkt efter begravningsgudstjänsten var vi cirka hundratalet personer samlade och fick glädjas åt många varma tal, hälsningar och sång.

Själva gravsättningen vid Selångers kyrka kunde dock inte äga rum förrän närmaste tisdag, men vi var då bara en liten skara samlad till den fina men korta minnesstund som ordnades i själva kyrkan före kistnedsättningen.

Jag upplevde stor frid och värdighet vid såväl begravning som minnesstund och kände mig så lycklig över att så många som bodde långt ifrån oss, från Skåne till Lappland, både ville och kunde delta, eftersom gudstjänsten genomfördes en lördag. 

Faktiskt helt i linje med vad min make skulle ha velat. Det blev verkligen en viktig del av sorgehanteringen för både mig, vår storfamilj och våra vänner och en upplevelse jag faktiskt gärna i tanken återvänder till. Det kändes - och känns - som balsam för själen.

I Kyrkans Tidning nummer 42/18 skriver Antje Jackelen, Sören Dalevi, Wanja Lundby-Wedin och Maria Södling om ett helhetsgrepp på lärande och undervisning. 

Ni skriver att många människor har svårt att finna svar på sina livsfrågor inom kyrkans ram, att kyrkan inte talar om kristen tro på ett sätt som uppfattas som intressant, relevant och meningsfullt. 

Jag som medlem i Svenska kyrkan har ju ingen helhetsbild hur kyrkans undervisning fungerar, men upplever att den del av undervisningen som sker genom predikan oftast är relevant och allt mer anknyter till dagliga livet, anknyter till budorden, anknyter till missionsbefallningen, anknyter till förnekelse kontra bekännelse. 

Det är min upplevelse - man lyssnar ju på det man vill höra. Med den utgångspunkten är det sorgligt att så få går på gudstjänst i Svenska kyrkan.

Jag har snöat inne på budorden (skrivit om det tidigare) och sammanfattningen, ”det ni vill att människorna skall göra er, skall ni också göra dem". Jag har inget emot att kallas naivist, men jag vill betona vikten av att prioritera de grundläggande kristna värderingarna, budorden, gyllene regeln, bekännelsen, sanningen, förlåtelsen. Det var ju också grunden till reformationen.

Angående det ni säger om att kyrkan inte talar om kristen tro på ett relevant och meningsfullt sätt, byt då ut ordet tro till ordet vilja. Att tro, att vilja. Att vilja leva efter kristna värderingar.

Prioritera, tolka, analysera och översätt betydelsen av budorden till modern tid. Vi är skapade med ett samvete som ständigt går hand i hand med budorden.

Liturgin och bibelstudier bleknar avsevärt om man inte ständigt upprepar viljan (tron) att leva efter de grundläggande kristna värderingarna.

Alltså utveckla kyrkans undervisning som ni skriver om med fantasi, kreativitet och uthållighet men framförallt prioritera och upprepa de kristna värderingarna och sätt dem hela tiden i relation till vad som händer runt oss i vardagen och konsekvenserna av våra handlanden. Inte för oss själva utan framförallt för vår nästa.

Av rapporten liksom av en intervju med en av forskarna, publicerad på Härnösands stifts hemsida, framgår att rapporten bygger på en nulägesbeskrivning. Forskaren framhåller att man ska vara försiktig med att påstå att de arbetsmiljöproblem som beskrivs är en följd av strukturförändringar. 

Det är klart att förändringsarbete, som att bilda ett nytt pastorat, medför påfrestningar. Precis som forskaren framhåller i intervjun är det viktigt att vara medveten om riskerna för arbetsmiljön, liksom om ledarskapets stora betydelse för den. 

I Härnösands stift satsas särskilda resurser till att stödja de lokala ledarna i samband med en strukturförändring.

Nyligen har ledningen i Härnösands stift genom Kajsa Åslin missförstått en god forskningsrapport som ger värdefull kunskap kring hur arbetsmiljön försämras på grund av den pågående strukturförändringen där man lägger samman församlingar.  

Stiftsledningen har missuppfattat forskningsdesignens olika delar, hur man förstår dessa, och därmed vantolkat studien som helhet. Därutöver berör man inte att kvinnorna enligt rapporten mår sämst till följd av strukturförändringen. 

Detta skapar inte bara stora frågetecken kring stiftsledningens kapacitet att leda strukturförändringen, utan det visar på nonchalans inför de signaler som forskningsrapporten ger uttryck för. Man misslyckas därför med att vara en röst för de utsatta.          

Stiftsledningen har grumlat presentationen av forskningsrapporten genom att rikta uppmärksamheten på saker som inte undersökts. Att därtill jämställa resultatet med ”jämförbara yrken” är inte heller i linje med forskningsrapportens beskrivning av tidigare forskning där flera tydliga exempel visar på att arbetsmiljön på vissa punkter är sämre för kyrkans anställda än på andra arbetsplatser. 

Forskningsrapporten visar att strukturförändringen accelererar arbetsmiljöproblem, även om man gör en ”mjuk” sammanläggning (vilket gör minst skada på arbetsmiljö).  

Sammanläggningarna av församlingar i Härnösands stift är ingen lösning på arbetsmiljöproblem utan endast en dröm om ekonomisk effektivisering och rationalisering genom centralisering. Vi ser det i många organisationer utanför Svenska kyrkan. Där kan vi också läsa om både en försämrad ekonomi och arbetsmiljö till följd av strukturförändringar. 

Konstruktionen av nya större pastorat i Härnösand vittnar om en syn där kyrkan blir till ett serviceföretag för religiösa och kulturella tjänster. Vi saknar följande delar i processen och vill därför att stiftsledningen tar och visar ett ansvar för:  

● Teologi 

● Flexibilitet

● Transparens 

● En försämrad arbetsmiljö 

● Omsorg och pastoralt ledarskap

● Förståelse för de utsatta i processen

Vi vill att stiftsstyrelse/biskop uppträder med den pastorala ödmjukhet och varsamhet som krävs i ljuset av såväl forskningsrapporten såsom den fackliga förståelse för processens efterverkningar som vi i stiftskretsen har, vi som arbetar för arbetstagaren och som ser vardagsverkligheten på golvet.    

Håkan Stiberg 
ordförande Härnösands stiftskrets och Regionalt skyddsombud i Kyrkans Akademikerförbund, sjukhuspräst i Östersunds församling

Rolf Nordström 
regionalt skyddsombud i Kyrkans Akademikerförbund, Församlingsassistent i Örnsköldsviks församling

Elin Lockneus 
regionalt skyddsombud i Kyrkans Akademikerförbund, Präst i Tuna-Attmars församling och doktorand i teologi

Jan Grimell 
präst i Örnsköldsviks församling och Teologie doktor