Svenska kyrkan har sjösatt ett ambitiöst ramprogram för lärande och undervisning. Initiativet är efterlängtat och visar på en ökad krismedvetenhet i kyrkans ledning. 

I programmet finns dock en svag länk: prästutbildningen. Rustas blivande präster i tillräcklig grad för de utmaningar som det innebär att möta en verklighet där ”alla anknytningspunkter saknas” mellan kyrkans budskap och människors vanliga liv? 

Målet för programmet är att ”återupprätta relationen mellan kristen tro och människors liv”, vilket står att läsa i dokumentet ”Program för lärande och undervisning 2018”. 

Behöver inte den blivande prästen, som ofta har en sekulär bakgrund, under utbildningstiden själv få hjälp att hitta fungerande sätt att komma till rätta med ”den brutna förbindelsen mellan kyrkans språk och människors vanliga liv” innan personen går ut i aktiv tjänst? Annars är det svårt att se hur kommande generationer av präster ska kunna bidra till att kyrkan blir en plats för inre växt.

Av tradition har den svenska prästutbildningen haft en gedigen akademisk karaktär även om den teologiska delen krympt betänkligt. När jag själv läste teologi i Uppsala på 1980-talet var den enda originaltexten från reformationstiden Augsburgska bekännelsen, huvudsakligen sammanställd av Melanchthon. Ingen text skriven av Luther ingick. 

Vad jag känner till har det inte skett någon radikal förändring till det bättre i landet även om det vid enstaka lärosäten gjorts goda ansträngningar för att förändra situationen. 

Kravet från kyrkan är att prästkandidaten ska läsa systematisk teologi eller tros- och livsåskådningsvetenskap en termins studier på heltid, men innehållet specificeras inte närmare. I stort sett vad som helst kan alltså ingå i denna del.

Ett större bekymmer, som redan Gustaf Wingren påtalade 1981 i boken Tolken som tiger, är fragmentariseringen. Efter det att den akademiska teologin lösgjort sig från kyrkan, det vill säga fått en icke konfessionell karaktär, finns det inte längre något tematiskt centrum i utbildningen, utan studenten läser olika disparata kurspaket utan ett inre sammanhang. Frånsett någon enstaka kurs i hermeneutik eller liknande kommer uppgiften att tolka evangeliet för nutiden i skymundan. 

Förhållandet mellan teori och praktik är ett annat problemkomplex. Den akademiska delen av studierna har en oklar relevans för det avslutande pastorala utbildningsåret då studenten ska lära sig det praktiska hantverket för att bli präst. 

Som Marie Rosenius påpekat i en debattartikel (Svensk Kyrkotidning 2/2016) får studenten ofta inte någon akademisk skolning i praktisk teologi (liturgik, predikoteorier med mera) under grundutbildningen, vilket får till konsekvens att studenten inte tillägnar sig de teoretiska verktyg som krävs för att kunna reflektera kritiskt över innehållet under pastoralåret.

När det gäller diagnosen, att kommunikationen brister allvarligt mellan kyrkan och dess medlemmar, har Svenska kyrkans program för undervisning och lärande kommit en god bit på väg. En ny tydlighet finns nu. 

Men beträffande de föreslagna åtgärderna återstår ännu mycket att formulera och att göra. En nödvändig åtgärd, om programmet är allvarligt menat, borde vara en översyn av hur hela prästutbildningen är upplagd. 

Hur skulle en prästutbildning se ut som svarar mot de behov av förnyelse som identifierats i kyrkans program för lärande och undervisande? Om det råder ett allvarligt kommunikationsproblem borde varje kurs, oavsett ämnesområde, rymma ett betydande inslag som bearbetar och återkopplar till detta problem. 

Detta krav är inte konstigare än de allmänna direktiv som nu råder inom hela universitet att miljö- och genusfrågor helst ska uppmärksammas i alla kurser. Vi behöver få en prästutbildning som är direkt skapad för Svenska kyrkans omedelbara behov. 

Men utbildningen måste också få en tydligare andlig kurs. Den teoretiska och praktiska utbildningen behöver på något vis vara utformad så att frågan om en fungerande gudsrelation, vad det kan innebära att i vardagen leva nära Gud, får en kontinuerlig fördjupning under studietiden. Inte som ett inslag vid sidan om de teoretiska studierna eller enbart ett ämne i någon enstaka kurs, utan som en integrerad del i all undervisning. 

Det kan låta egendomligt, men i en seriös prästutbildning som utbildar andliga ledare behöver Gud stå i centrum. 

Förmodligen är det den teoretiska delen av studierna – universitetsdelen – som först behöver reformeras, inte den pastorala delen. Tanken att studenten ska läsa en mängd kurser som rör religiösa ämnen i allmänhet behöver ifrågasättas. 

Wingren för sin del var inte främmande för tanken att flytta den teoretiska delen av prästutbildningen från universiteten till pastoralinstituten, som då skulle få en utvidgad funktion och bli ett slags kyrkliga institut för utbildning. Nödvändiga resurser för detta saknas dock.

Svenska kyrkans nya utbildningsprogram kan inte genomföras som en fristående aktivitet i förhållande till prästutbildningen.  Även om det är obekvämt, och leder ut i det okända, behöver kyrkans ledning ta ett helhetsgrepp på frågan om lärande och undervisning.

Å ena sidan finns de som menar att vi måste lyssna på hennes budskap och krav och bjuder in henne till diverse olika sammanhang. Svenska kyrkan i Limhamn har – sin vana trogen att vilja ta ut twittersvängarna – till och med låtit Jesus från Nasaret utropa Greta Thunberg till sin efterträdare (inte efterföljare), vilket måste betraktas som ett teologiskt problematiskt inlägg.

Å andra sidan finns de som avfärdar Greta Thunberg med hänvisning till att hon är ett barn. Man menar att hennes kunskaper brister och att hennes ringa ålder dessutom gör det svårt att ställa kritiska frågor och problematisera hennes påståenden. Med hänsyn till barnets integritet omöjliggörs en seriös diskussion om ett så komplext ämne som klimatet. Både Thunberg och klimatet riskerar att bli lidande.   

Frågan har många bottnar. I någon mening berörs problematiken redan i bibeln. Å ena sidan är det inte särskilt bibliskt att avfärda ett barn med hänvisning till att barnet just är barn. Jesus vänder sig mot ett sådant avvisande (Mark 10:13-14) och lyfter fram barnet som förebild och föredöme i trons liv: ”Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket” (Matt 18:3). Det finns alltså något hos barnet som den vuxne bör eftersträva. Å andra sidan finns i bibeln också en skepsis inför barnets omdöme och kapaciteter, som när Paulus skriver: ”När jag var barn talade jag som ett barn, förstod jag som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga” (1 Kor 13:11). Man bör alltså inte okritiskt ta till sig vad barn säger och tänker.

Bibelns nyktra hållning kan sammanfattas så, att det barnsliga ska läggas bort och det barnlika lyftas fram. Då blir frågan var som är barnsligt respektive barnlikt hos Greta Thunberg? Eller kanske snarare – vad som är vad i vuxenvärldens relation till henne?

Det är lika barnsligt att okritiskt lyfta fram och exponera henne som att kategoriskt avvisa henne med hänvisning till hennes ålder. Grundhållningen bör vara att barnet har något att säga som räknas, och att vuxenvärlden behöver lyssna. Vi bör försöka se bortom det som fenomenet Greta Thunberg uttrycker: Hur kan vuxenvärlden lyssna in och härbärgera den genuina oro som finns bland barn och unga? Hur finner vi vägar att kanalisera och inspireras av det orädda engagemang som hon ger uttryck för? Det är vuxenvärldens ansvar att arbeta med de frågorna, för att vårda det barnlika och ta emot barnet.

Om några veckor firar vi det nyfödda barnet i krubban. Som vuxen lyfter han fram barnen och säger: ”Den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig” (Matt 18:5).