Aktuella biskopsval har resulterat i flera debattartiklar. Vad söker vi, när vi letar efter biskopar?

För några årtionden sedan bestod rekryteringsbasen av de teologiska fakulteterna: vi prövade vanligen professorers tänkbara duglighet.

I dag sprids sökarljuset åt flera håll. Många kompetenser trängs i profilbilden. Social förmåga, medialt genomslag, gedigen teoretisk bakgrund, ledarskapserfarenhet, organisationskunnande och en vinnande personlighet kan vara en del av den mosaik av egenskaper, som kan definieras, behövas och önskas.

Finns något som skulle kunna inspirera vårt sökande inte bara efter biskopar – som nu, i Stockholms stift – utan också andra ledaruppdrag i kyrkans missionskallelse? Något som utmanar oss, och kanske överraskar oss?

På min egen första arbetsdag som kyrklig ledare, kyrkoherde i Oxelösund, 1973, kommer radioreportern med sin bandspelare och sin fråga: ”Och vad brinner du för då? Säg det kort, gärna i en mening.” Skjutjärnsjournalistik. Jag försöker snabbt: ”Att vi ska träna på att arbeta för Guds rikes möjligheter här i Oxelösund”.

Kan man börja filandet på en sökprofil för ledaruppgift i kyrkan med Gudsriket? Är det att lyfta blicken för högt, långt bort, omöjligt? Kan vårt tänkande och vår reflektion kring vår kyrkas uppdrag idag – och i morgon – starta på det sättet?

Gudsrikets möjligheter: Kan Gudsriket dimpa ner i pedagogens didaktiska verksamhet? Landa i kyrkorådets agenda? Parkera i diakonens närvaro i utkanten? I musikerns partitur? I prästens predikovånda?

Och i biskopens förmedling av sina Gudsrikesbilder (förr hade vi i skolan episkop, små ljuskanoner i skolsalen, som projicerade skarpa bilder. Biskopen, episcopos,  är ett  episkop, som ger oss skarpa bilder av Gudsrikets närvaro i stiftet!)

Under mina 18 år som stiftsarbetare och alla dess möten med församlingars kyrkoarbetare (förtroendevalda, anställda, frivilliga) gör jag en återkommande erfarenhet. Jag ställer gärna en varsamt nyfiken fråga: ”Hur gör ni när ni tillsammans tänker högt kring er tro? Brukar ni rådfråga Jesus Kristus i era vägval? Hur gjuter ni tillsammans en teologi under det som ni hanterar dagligdags?”

Något svar kommer det ganska sällan. ”Vi pratar aldrig sådant” blir ofta de trevande reaktionerna.” Jag funderar över hur Paulus tänker kring detta: Vi har inte fått en försagdhetens (modlöshetens)  ande, utan en kraftens ande”( 2 Tim.1:7, 1917 års övers.)

Kan vi samla kraftens och modets ande och teologisera mera, tillsammans? Bryta ner vår försagdhet? Lyfta blicken? Pröva ”Gudsrikets möjligheter” som riktningen, utmaningen, glöden, lidelsen? Vad är en biskop: En försynt förvaltare eller en frimodig ”försteteolog”?

Frimodiga, teologiserande kyrkoarbetare i Gudsrikets kamp i skapelsen: kan det vara en sökprofil? Guds hjärta bultar i kamp mot ondskans andekrafter i himlarymderna (Ef. 6:12).

Låt oss forma vår teologi som dess redskap i den kampen, dess vapen. Låt oss ladda dem med lidelse. Låt oss ansluta oss till kampen för rätten och rättfärdigheten.

Vi är som kyrka kallade och döpta in i Gudsrikets dynamiska rörelse. Den är en motståndsrörelse mot ondskans andemakter och en kamp för vår egen omvändelse och skapelsens återupprättelse.

I vår tid kan vi ana urkyrkans apokalyptiska upplevelse. Vår kyrka är idag en del i  Gudsrikets möjligheter att bidra till räddningen, när skapelsen samfällt suckar (Rom 8:22) och  där rätten och rättfärdigheten måste återskapas

Vad är då  en biskop? Vad är en kristen, en kyrkomedlem?  Är det en som har uppdraget att teologisera, att leva i kyrkans uppdrag? Är det en som vill demokratisera mera: att med god smitta bredda uppdraget att vara kyrka?

Kan vi pröva att låta alla sökprofiler bottna, inte bara  i stiftet eller församlingen, utan i Gudsrikets möjligheter? Kan vi pröva att lägga undan försagdhetens ande och hjälpa varandra att erövra frimodighetens ande?

Först därefter skulle vi kunna börja arbeta med sökprofilernas vanliga sakområden: verksamhetsprioriteringarna, de nödvändigaste projekten, strukturförändringsbehoven.

För min del har jag följt vår kyrkas sökande efter sin profil, form och organisering under många decennier: 1958 års utredning, den Myrdalska, beredningen 1968, betänkandet 1976, kyrkokommittén 1982 och de senaste processerna.

Efter varje avslutade utredning och beslut har vi sagt: ”Nu måste vi ta oss an kyrkans innehåll”. Och vi har gjort våra försök därvidlag . Men tämligen snart har vi funnit behov av nya utredningar. Form är ofta enklare att dryfta än innehåll.

Hindras vi ibland, kanske ganska ofta, av en förlägenhet, osäkerhet, oro, från att modigt och uthålligt ägna vår iver till att söka och finna vår djupaste bestämmelse? Vår kyrkas innersta angelägenhet Kan den handla om  Gudsrikets lidelsefulla kamp? Eller?