När Sten Elmberg började som fältprost för 21 år sedan var det inte så accepterat för en präst i Svenska kyrkan att arbeta inom försvaret. Numera är förståelsen stor för själavårdsarbetet i försvaret, säger han.

I dag står Sverige mitt i en upprustning av försvaret då en ny krigsorganisation byggs upp. Det är långt i tanke och handling från perioden av förbandsnedläggelse 2000–2004.

– En vändning kom med utvecklandet av hemvärnet 2007-2008 och i samband med bland annat Ukraina 2013 och därmed det osäkra omvärldsläget. Då insåg Sverige på allvar vikten av ett försvar. Hela samhällets inställning har förändrats.

1997 utsåg försvarsmakten Sten Elmberg, då sjukhuspräst, till den första heltidsanställda fältprosten med ett nationellt ansvar för den militära själavården. Organisatoriskt är han underställd försvarsmaktens insatschef och till hälften avlönad av Svenska kyrkan och till hälften av försvaret. Han är också överbefälhavarens rådgivare i själavårdsfrågor.

På lokal nivå är Svenska kyrkan i dag väl förberedd på kriser, säger Sten Elmberg.

– Församlingarna får sin ständiga kristräning genom de olyckor, tillbud och självmord som drabbar lokalt och som ska hanteras. Estonia var den stora tankeställaren och tänkandet börjar komma in i församlingarnas medvetande.

Själv arbetar han med det nya gravtjänstreglementet som försvarsmakten ska presentera till våren. Det handlar bland annat hur försvarsmakten ska ta hand om svenska soldater som dödas i strid.

– Vi håller på att bygga hela insatsorganisationen med frågor som transporter, tillfällig förvaring, tillhörighet, identifiering och hantering av stupade, säger Sten Elmberg.

– Det handlar också om saker som att säkerställa att den stupade verkligen är död, underrätta anhöriga, den dödes tillhörigheter, hur man ska göra med transporten.

– Om det inte går att transportera de avlidna får man gräva en grav på en uppsamlingsplats, till exempel i skogen, som en temporär förvaring - med vakter.

Om kremering är möjlig är det ett alternativ.

– Men ett krematoriums elförsörjning är nog inte prioriterad i krig.

Varför ska präster finnas i försvaret?

– Försvaret och Svenska kyrkan har haft en relation i 483 år. Försvaret har alltid velat ha med kyrkan med sin tystnadsplikt och sitt individuella stöd till människor. Att kunna ge ett hopp i eländet, att trösta i sorgen och att leva i tron är några viktiga skäl. Försvaret är dessutom den mest traditions- och ceremoniorienterade institution som vi har.

– Ett annat skäl är uppdragen utomlands där prästen ofta blir en brobyggare till det lokala. Prästen kan hjälpa soldaterna att förstå den främmande religionen och vad som är heligt, som vi ska ta stor hänsyn till. I Mali till exempel har prästen haft gudstjänst ihop med afrikanska religiösa utövare.

Vad hoppas du att kyrkan får ut av projektet?

– Jag hoppas vi höjer medvetandegraden generellt i församlingarna och på stiftskansliet. Även om församlingarna har hög ambitionsnivå med beredskapsplanerna måste de hållas à jour för att vara funktionella. Stiftsstyrelsen ansvarar också för att beredskapsplanen för stiftet fungerar, säger Ann-Charlotte Sandelin Jonsson.

Projektet startade som en fråga från försvarsmakten, som ville samverka med stiften motsvarande Militärregion nord.

Känns det konstigt att samarbeta med krigsmakten?

– För en del kanske det känns avlägset, men för äldre människor som minns andra världskriget är det nog mer naturligt. Det är självklart i ett krisläge att kyrkan ska finnas där, det är ingen konflikt, det är ju den roll vi själva tycker att vi har. Vi behöver inte ta ställning till krig i sig, att ingå i totalförsvaret ligger naturligt inom vad Svenska kyrkan ska göra, som själavård och begravning.