Alla har fel om Jesus i belgiska romanen Törst

Enligt det svenska förlagets pressmaterial skakade Amélie Nothombs roman Törst om ”det katolska Frankrike” när den släpptes 2019. Nu kommer den i svensk översättning.

Den omskakningen är begriplig om du, mot förmodan, väljer att läsa boken som en helig text, det vill säga antar att den gör anspråk på att återge Jesus sanna ord och tankar. Men om du i stället väljer att läsa romanen så som den bör läsas framträder en fin, snävt hållen och välskriven skönlitterär text. 

Och om din tro rubbas av vad en författare skriver, måste det ju vara någonting bra. Detsamma gäller egentligen alla de konstnärliga skildringar av Jesus död och lidande som titt som tätt påstås orsaka storm bland religiösa snöflingor.

Dessbättre då att Törst – som är den franskspråkiga belgiska författaren Amélie Nothombs roman nummer 29 sedan debuten 1992 – vrider och vänder på passionsberättelsen på ett sätt som öppnar för nya perspektiv på de välbekanta berättelserna. 

Det kan väl inte ens den mest förhärdade fundamentalist ogilla? 

Törst är ingen religiös urkund, men väl en djupt religiös text. Den är säkerligen också djupt personlig, vilket intervjuer med författaren antyder. Här nöjer jag mig dock med att diskutera texten så som den står i boken.

Romanens huvudkaraktär heter Jesus. Och redan från första sidans första mening står det – föga förvånande – klart att han kommer att dö. Resterande 153 luftiga sidor rymmer Jesus uppgörelse med sig själv, sin omvärld och med pappa Gud. Summa summarum: alla har missuppfattat det mesta. ­Mirakel, budskap, ärende, kärlek. 

Jesus är i sin mänsklighet inriktad på kroppen och det kroppsliga – det Gud saknar och därför inte kan förstå. ”Att en kroppslös kraft kom på tanken att uppfinna kroppen är och förblir ett enastående genidrag. Nog var det givet att skaparen en dag skulle överglänsas av en skapelse vars kreativitet han inte kunde ana”, resonerar Jesus.

Att ställas inför döden gör honom därför förbannad och besviken. Och att straffet, korsfästelsen, är så påtagligt kroppslig är särskilt vidrigt och ”förbehållet de skändligaste brotten”. 

Att vara törstig har också med kroppen att göra. Men i Amélie Nothombs roman – vars skrivande hon själv har beskrivit ”som en åderlåtning” – blir törsten även en mystik erfarenhet: 

”Det räcker att ha förgåtts av törst en kort stund för att uppleva mysteriet. Och det mirakulösa ögonblick när den törstige för ett glas vatten till läpparna är Gud.”

Och detta, påpekar Jesus, är ingen metafor.

Den som söker en pusseldeckare full av storymässiga vändningar har valt fel – vi känner ju grundberättelsen. Om du däremot vill utmanas med tankar – både sådana som kan tyckas vara självklara och sådana som du kanske inte tänkt förut – är Törst rätt bok för dig. Och du kommer att bli rikt belönad. 

Det Nothomb åstadkommer med sin inbjudande prosa är ett dyrbart mästerverk i det lilla formatet, utan yviga åtbörder och med en självklarhet i såväl berättande som språklig behandling.

Boken har brister, precis som allt världsligt. Att skriva med Jesus röst – som därtill går i klinch med de bibliska berättelserna – är att blotta sig för det banala, en känsla av att ”nu ska jag minsann provocera och göra något nytt”. Törst går inte helt oskadd ur kampen, men blessyrerna är ytliga. Därtill finns det passager där språket tappar något litet i kraft. 

Här måste jag skriva något om översättningen signerad Pär Svensson. Den är, utan att ha jämfört den med originalet, klockren. Det kan förstås ha mer att göra med författaren än översättaren: att den språkliga grunden är så solid att översättarens konstruktioner bygger sig själva.

Törst måste vara resultatet av ett underbart samspel – något annat vägrar jag tro – och den språkliga pondus den utstrålar är i det närmaste rödlistad i samtidssvenskan.

Ett liknande språklugn finner jag i Ágota Kristófs Den stora skrivboken i översättning av Marianne Tufvesson – även om tematiken är en helt annan.

Men ibland blir översättningens begränsningar tydlig, hur bra den än är: ”Man kan släcka törsten, men vi talar inte om ’otörst’”, står det i boken. Så kan det säkert vara i franskan, men visst kan vi på svenska tala om både otörstig och otörst?

Amélie Nothombs Törst har fått lysande recensioner av kritiker även utanför den fransktalande delen av världen. Det förvånar inte alls. Men det skulle förvåna stort om historien inte upprepar sig även i Sverige. Att den dessutom har förlänats en svensk språkdräkt som överträffar det mesta av det som skrivs av inhemska pennor gör det hela till en lågmält omskakande upplevelse i ordets mest positiva bemärkelse.