Nytt biskopsbrev om nattvarden

För nio år sen skrev biskoparna brevet Leva i dopet. Onsdag den 22 januari är det så dags för biskoparnas brev om Svenska kyrkans andra sakrament att möta sina läsare.

På bara några decennier har kyrkan gått från högmässa med eller utan nattvard till att söndaglig mässa blivit norm på många håll. Nattvardsfirandet har ökat stort. Samtidigt har synen breddats när det gäller motiven till att fira nattvard.

Dessa motiv skriver biskoparna om i brevet Fira nattvard. De tecknar nattvardens urkyrkliga bakgrund och beskriver den moderna utvecklingen. De besvarar också en rad vanliga frågor, mest av praktisk och praxis-natur.

En gemenskapsmåltid. En bekräftelse av syndernas förlåtelse och av löftet om evigt liv. Så har lutherska kyrkor traditionellt tolkat nattvarden. Men BEM-dokumentet, som togs fram inom Kyrkornas världsråd 1982, har hjälpt Svenska kyrkan och andra kyrkor att få syn på fler dimensioner. Det framhåller ärkebiskop Antje Jackelén:

– Det har framträtt tydligare att det finns en rikedom av motiv. Tacksägelsen, till exempel, som knyter an till den ortodoxa och katolska traditionen, eukaristin. Åminnelsen av Kristus, självklart. Nattvardens nedkallande av den heliga Anden, vilket inte var så vanligt innan BEM-dokumentet kom.

Men Svenska kyrkan betonar också alltmer att nattvarden har en ”horisontell dimension”, som det står i biskopsbrevet. Alltså att måltidens gemenskap inte bara gäller relationen till Gud utan också samhörigheten med alla människor och hela skapelsen. Det eviga livets bröd väcker medvetandet om den fysiska överlevnadens bröd. En förändring som beror inte bara på ekumenik utan också på den ökade globaliseringen.

– Det är inte för intet som Olov Hartmans tackbön efter nattvarden är en av de mest älskade: ”Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: ett enda bröd och en enda mänsklighet”. När vi drabbas av nåden växer också vår längtan efter att omsätta den i handling, säger Antje Jackelén.

Gudsrikets måltid är ytterligare ett av nattvardens motiv, enligt BEM-dokumentet. Det syftar på hoppet inför den yttersta tiden men betonar också nattvarden som ”rättvisans tecken”.

– Då blir det ganska tydligt att nattvardsfirandet som innerlighetens mysterium och det praktiska livet hänger samman. Mystik och etik hålls ihop, tror jag det står nånstans i biskopsbrevet.

I dag har också synen på kunskap breddats. Det är inte bara den intellektuella kunskapen om nattvarden som står i centrum.

– I slutet av 70-talet när biskoparna började välkomna barn att ta emot nattvarden, då byggde det på en förståelse för att kunskap inte bara förvärvas genom intellektet utan också genom deltagandet. Lärandet är flerdimensionellt, säger Antje Jackelén.

Varför tror du att nattvardsväckelsen har slagit an så stort, även hos människor utan kyrkvana?

– En orsak kan vara skiftningar i teologin. När jag själv var tolv–tretton år hade jag en knallröd kappa en söndag. Mamma sa till mig att ”du kan inte gå fram i den där kappan”. Upplevelsen av helighet i nattvarden är viktig, och då tog den sig uttryck i ett väldigt stort allvar och att man inte skulle ta nattvard för ofta. I dag ligger större betoning på nattvarden som en tacksägelsens och glädjens måltid.

Hör nattvardens genomslag ihop med den mystika rörelsen och kroppens andlighet?

– Det tror jag alldeles säkert. Kroppsligheten har kommit in i teologin väldigt tydligt, efter att reformationens kyrkor länge varit ganska huvudfixerade. Det har varit många ord och mycket orgelmusik, det vill säga mycket lyssnande. Och det har ju förändrats en del, genom den liturgiska utvecklingen och tack vare befrielseteologierna och feministiska teologier.

Ni skriver i biskopsbrevet att man inte ska fråga sig om man är ”värdig eller färdig” att ta nattvard. Är det fortfarande ett problem att församlingsbor oroar sig för att de är ovärdiga?

– Säkert kan det finnas kvar. Det här evangeliet om nåden, att du är accepterad, det är många gånger inte så lätt för oss att ta till oss.

Ni är ändå tydliga med att odöpta konfirmander ska döpas innan de tar emot brödet och vinet?

– Ja, vi är tydliga med att hålla den ordningen att dopet är förutsättningen för nattvarden. Sen har ju situationen förändrats hos oss genom att fler är odöpta, och odöpta människor vill gå till nattvarden. Där är vi tydliga med att i stunden avvisar vi ingen, men att det är prästens ansvar att söka samtalet med den personen.

– Det ställer också anspråk på att vi inte utstrålar att ”det är lite krångligt det här med dop av unga och vuxna”. Varför upplever vi att dopet är svårt? Det är ju ändå kravlöst att få ta emot Guds kärlek.

– Jag tänker att nattvardsbrevet också aktualiserar hur vi talar om dop och vilken praxis vi har kring dop av ungdomar och vuxna.

Hur ser du på utsikterna för ett gemensamt nattvardsfirande med den romersk-katolska kyrkan?

– Det finns ett oerhört starkt tryck från församlingsfolket. Om man tittar på Tyskland märks det tydligt. Jag var inbjuden att predika 2018 vid de katolska kyrkodagarna i Münster, i en ekumenisk gudstjänst i domkyrkan. Då blev jag alldeles överrumplad över hur stor längtan var efter gemenskap, ekumenik och det gemensamma nattvardsfirandet.

I Tyskland finns ekumeniska kyrkokörer som sjunger ena söndagen i katolska kyrkan, andra i den evangelisk-lutherska, berättar Antje Jackelén. En av de tyska lutherska biskoparna har sagt att han kan tänka sig luthersk-katolska församlingar i områden där medlemmarna är få.

Det är möjligen lättare för folket att brinna för kyrklig enhet än för teologerna att enas om läran kring nattvarden. Men ärkebiskopen tycker att det rör sig i rätt riktning även tankemässigt. Hon hänvisar till ett besök som påve Franciskus gjorde i den evangelisk-lutherska församlingen i Rom 2015. Med sig hade han överraskande nog en nattvardskalk som present.

Den katolska kyrkan brukar säga att enhet först ska uppnås, sedan blir gemensam nattvard ett tecken på enhet. Av en kvinna i församlingen fick påven frågan hur han såg på den lutherska bilden av nattvarden som färdkost, stärkande föda på vägen till enhet.

Han svarade: ”Jag frågar mig själv: ’Är att dela nattvarden resans slut eller är det viaticum [färdkost] för att gå tillsammans?’ … Livet är större än förklaringarna och tolkningarna! Tänk alltid på dopet. En tro, ett dop, en Herre, så säger Paulus till oss. Och dra era konsekvenser ur det … Be till Herren och gå vägen framåt”.

– Det är ganska fascinerande, det påminner mycket om när Luther säger ”här står jag och kan inte annat”, säger Antje Jackelén.

– Så där finns ju också en öppning.