Andersson ­mediterar över Kristusmysteriet

Efter snart 50 år av romaner och annan prosa ger Lars Andersson ut sin första diktsamling. Lite överraskande, men ändå inte. Det har ju alltid, fast det sällan nämns, funnits ett starkt lyriskt stråk i hans romaner.

En av dem handlar för övrigt, djärvt nog, om Harry Martinson. Det förutsätter förstås en väsensgemenskap, en visshet om att själv vara i besittning av något av den “ögats visdom” som Martinson excellerade i. Och just i bildspråket är det som Andersson haft sin främsta lyriska styrka, med en metaforik som i lyckliga stunder faktiskt inte står Martinsons eller Tranströmers långt efter.

Något dramatiskt förvandlingsnummer är det alltså inte frågan om. Diktionen är i princip sig lik. Metaforiken är dock nedtonad, men glimtar till någon gång, som i beskrivningen av ett foster i moderlivet, med händerna för bröstet “som en kortspelare”.

Det annorlunda ligger mer i innehållet. Boken är formad efter den katolska rosenkransen och består väsentligen av en serie meditationer över Kristusmysteriets olika faser, med in- och utgångar i alla tänkbara riktningar i tid och rum.

Sammantaget bildar de en brokig och sinnrik väv, där rena Mariadikter korsas med naturvetenskapliga resonemang, kabbalistisk mystik och värmländsk naturskildring. Man kan få både Karlfeldt och Göran Sonnevi i tankarna.

Religiositeten i sig är dock ingen överraskning. Den har allt sedan Bikungskupan (1982) spelat en allt viktigare roll i författarskapet, men här får den för första gången fullt företräde, vilket kanske också är vad som föranlett diktformen.

Tilltalet tycks mig mer personligt och oförklätt än i romanerna. Korta partier är i bunden form, med lite växlande resultat – kristen rimmad vers är en hårt  ­belastad genre som det vill bra mycket till för att blåsa nytt liv i. På det hela taget framstår ­Andersson annars som i princip lika formsäker här som i prosan. Så här snyggt öppnar en dikt:

Jag tar emot din värld som nyväckt strömmar/ fram under isens blanka kant en vinterdag./ Den flödar mot min döda själ och svämmar/ ut över jordens stränga, slitna ansiktsdrag.

Som bibelkommentar är det uppslagsrikt och ofta fyndigt. Ställd inför till exempel scenen i Getsemane kan Andersson inta en både försynt och lätt respektlöst frågande hållning – och samtidigt förmedla en levande känsla av att hela tillvaron här verkligen ställts på sin spets.

Det är beundransvärt och ibland gripande, men själv före­drar jag när ribban sätts lägre, som i den korta, enkla sviten där en far – av allt att döma Andersson själv – minns sina fem barns födslar.

Till sist ska nämnas att dikterna varvas med en lång bildsvit, en serie porträtt av konstnären Katrin Westman, som gav Andersson ingivelsen att skriva boken.