Recension: Att leva i kretsen av den närapå helgonlike ärkebiskopen

Hur formas en familj av att ha en mytisk bjässe som anfader? Vad gör det med barnen och med alla som på ett eller annat sätt berörs över generationer och släktled?

Ett smärtsamt men osentimentalt svar ges i romanen En inre angelägenhet där Nathan Söderbloms skugga vilar tung över sidorna. 

Här berättar den Söderblomska släktväven om briljans och bildning, akademisk högfärd, prestationsångest och otillräcklighet.

Men också om den handlingsförlamning och självutplåning som lätt kan bli följden av att bära oket av en ouppnåelig och många gånger idealiserad fadersgestalt, en man vars snille ingen kunde mäta sig med.

För Nathan Söderblom var bästis med alla som räknades på den tiden: Karlfeldt, Zorn, Fröding, Alfvén och Lagerlöf. Han var med överallt. ”En proffsminglare de luxe. Rikskändis och superteolog med utblick långt utanför Europa och som, när han inte reste själv, tog hand om ständigt nya besök från skilda hörn av världen”.

Hur hann och orkade han med sitt hektiska liv och sin ­familj med en fru som födde ­honom tolv barn? Ibland for han till vännen Zorn i Mora och vilade upp sig själv och sina nerver. 

Men det finns också mörkare inslag i varpen som psykisk instabilitet och det vi i dag ger diagnosen bipolär sjukdom, ”en diagnos som känns långt ifrån otänkbar för gammelmorfar själv. Den där brusande arbets­ivern – gick den inte över gränsen till mani? Jodå. Med råge! Alltmedan han gömde den till­tagande depressiva sidan i privata anteckningar, aldrig avsedda för dina eller mina ögon”.

Författaren Kristian Fredén har dedicerat sin bok ”till dig som aldrig kommer att läsa det här”, hans mamma som begår självmord med hjälp av alla de sömntabletter hon samlat på sig genom åren. Hon skriver varsitt brev till de båda sönerna, Staffan och Kristian – ”millimeterrättvisa ända sedan den tidiga barndomen” där hon närapå kliniskt och odramatiskt berättar hur hon vill ha sin egen begravning och att hennes förhoppning är att de båda sönerna ska kunna gå vidare utan alltför mycket ångest.

Självmordet leder till att bokens författare gör en tidsresa till barndomens Borås där uppväxten på många sätt präglas av att ha en gammelmorfar som hette Nathan Söderblom. 

Hans osynliga men påtagliga närvaro får till och med bestämma namnen som ges till barnen. Staffan är ett tryggt och beprövat namn i släkten medan ”Kristian är liksom bara Kristian”. Men ingen vågade ge någon namnet Nathan ”innan till slut kusin Sven dristade att ge det till sin lille son. Vid det laget fanns ingen kvar som kunde anse det vara en förhävelse”.

När kyrkorna i år firar hundraårsminnet av Nathan Söderbloms möte i Stockholm/Uppsala och under pingsten samlas i gudstjänster i ekumenikens tecken kan den välskrivna ­romanen En inre angelägenhet bidra med fördjupande läsning. 

För det är en roman som med sin avskalade prosa komplicerar bilden av hur det kunde vara att leva i kretsen av den närapå helgonlike ärkebiskopen och Nobelpristagaren.

Barbro Matzols