De bär 300 kistor om året

I Täby församling utanför Stockholm ordnas begravningar i de fyra kyrkorna Sankt Olofs kyrka, Näsbyparks kyrka, Tibble kyrka, Täby kyrka och i kapellet Gribbylund. I ceremonibyggnaden Stillheten arrangeras även borgerliga begravningar eller begravningar för personer med en annan religös trosuppfattning än kristen.

– Om det är fullbesatt är det tolv på en vecka. Det kan bli lite körigt då. När man måste förflytta sig från en annan kyrka eller så, säger bärare Lars Brännström.

Kyrkans Tidning besöker bärarlaget i Täby församling en betydligt lugnare dag, när de bara har ett bäruppdrag på schemat.

Bärarna Abdallah ”Abbe” Rherras, Per-Åke Olsson och Lars Brännström är på plats på församlingens förvaltningskontor i Täby flera timmar innan dagens ceremoni startar. De är alla klädda likadant. I mörka kostymer, med svarta handskar och svarta skor.   

–  Man ska ha kostym och slips. Ha parfym och vara nyrakad, säger Abdallah ”Abbe” Rherras.

– Att vi har handskar är också viktigt, för kanterna på kistorna kan vara ganska vassa, säger Per-Åke Olsson. 

Kistbärarlagets första uppgift är att ta ut kistan från kylrummet så att den kan smyckas med blomsterarrangemang.

– Man ska checka ut kistan i datorn och se till att numret på vårt papper stämmer överens med numret på kistan, säger Abdallah ”Abbe” Rherras.

I kylrummet i Täby finns plats för ett 20-tal kistor. Hit körs de av begravningsbyråns personal och förvaras i väntan på begravningsceremonin. Det finns ett fåtal platser för extra stora kistor och särskilda kylar med extra mycket utrymme ovantill, så att de kistor som redan smyckats med blommor ska få plats.

– Men det har blivit mindre blommor generellt. Nu är det vanligare att man uppmanar till att skänka en slant till Cancerfonden eller likande, säger Per-Åke Olsson.

Abdallah ”Abbe” Rherras hittar rätt kista och kör ut den ur kylrummet med hjälp av en kistvagn på hjul, en katafalk. Först när kistan står färdigsmyckad med tulpaner och andra vårblommor innanför garageporten, ansluter den fjärde bäraren Eskil Johansson. Han är reserv i Täbys bärarlag och har fått hoppa in idag med kort varsel eftersom den fjärde ordinarie medlemmen, Torgny Annerstedt, blivit inkallad till ett annat uppdrag i Vallentuna.

Vid de flesta begravningarna i församlingen är det som i dag, fyra personer som hjälps åt att bära kistorna. Men när det är jordbegravning behöver de vara sex i laget eftersom kistan då ska bäras en bit längre, ut på kyrkogården och sänkas. Ofta anlitas då bärare från ”Lyftet”, en löst sammansatt grupp som organiserar bärare i Stockholmsområdet. Ibland vill anhöriga till den avlidna vara med och bära, men det blir allt mer ovanligt, berättar bärarlaget. 

– Ofta är vi fyra på ändarna då och de andra två i mitten, säger Lars Brännström.
När det är extra tunga kistor behöver laget också utökas till sex man. 

– Kistorna har blivit allt tyngre. I extremfall kan de väga 250 kilo, men i normalfall kanske runt 130–150 kilo, säger Lars Brännström. 

En dryg timme innan begravningen börjar lyfter bärarlaget in kistan i begravningsbilen. En av dem kör och de övriga tre promenerar upp till kyrkan. Där lyfts kistan över till en annan katafalk, körs in och ställs på plats i kyrkan.

Innan bärarlaget går tillbaka mot förvaltningskontoret för att vänta där tills att begravningen tagit slut och det är dags att komma tillbaka och bära ut kistan från kyrkan igen, böjer de fyra bärarna sig ner mot kistan i en synkroniserad bugning.

Alla medlemmar i Täbys bärarlag har arbetat med att lyfta kistor i flera år. Framför allt är det gemenskapen i gruppen som gör att de trivs så bra med uppdraget.

Eskil Johansson, Abdallah ”Abbe” Rherras, Per-Åke Olsson och Lars Brännström har alla flera års erfarenhet av att arbeta som kistbärare. Flera av dem har innan de blev en del av Täby församlings bärarlag varit med i gruppen ”Lyftet”. En grupp genom vilken begravningsbyråer kan anlita personer som bärare.

– Man är pensionär och då har man någonting att göra.

Istället för att sitta hemma och rulla tummarna, säger Abdallah ”Abbe” Rherras.

Att de började ta uppdrag som kistbärare hade egentligen ingenting att göra med något kyrkligt engagemang. Utan alla i laget har värvats genom vänner och bekanta.

– Ryktet sprids. Någon säger att han kanske kan var bra på det och så. Och det behövs alltid fler bärare, säger Lars Brännström.

450 kronor per uppdrag ger församlingen som ersättning, men bärarna ser på det hela snarare som ett ideellt engagemang än ett förvärvsarbete. 

–  Det är bensinpengar kan man säga. Men vi ser ju på det här som en social bit också, säger Per-Åke Olsson.

–  Ja, det är ingen särskild konkurrens, om de skulle ge 1000 kronor per uppdrag skulle det bli något helt annat. Men vi är ofta fyra stycken gubbar och det är trevligt. Istället för att sitta på något PRO-möte och diskutera krämpor och sjukdomar, säger Eskil Johansson.

Det är stor brist på personer som vill ställa upp som bärare, menar laget. Per- Åke Olsson har själv försökt värva sin granne till ett bäraruppdrag, men utan framgång.

– När han förstod att det var kistor han skulle bära ville han inte alls.

– Nej, många som får frågan om de vill vara med och bli bärare fasar nog för det, att hantera döda, säger Lars Brännström.  

Men själva reflekterar inte medlemmarna i Täbys bärarlag särskilt ofta över den delen av jobbet. De är så vana och har burit så många kistor att det mesta numer går på rutin. Men det finns vissa tillfällen och begravningar då det inte går att värja sig.

– När det varit barn, då är det jobbigt. Då tänker man mer på det, säger Lars Brännström

– Eller ibland när det varit bränder eller olyckor och så. Då är det lite speciellt, säger Per-Åke Olsson.

Men överlag ser bärarlaget på sitt jobb, som vilket som helst. En social samvaro, lite extra pengar och ett tillhandahållande av en tjänst som det finns ett stort behov av.

– Vi ställer upp och gör det. Och det är som ett hedersuppdrag också tycker jag, säger Lars Brännström.