Sven-Erik Brodd: Biskopen miste sin prästkrage på oklara grunder

Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar har förklarat en biskop i Visby obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. Domslutet är kortfattat, vilket har inbjudit till kritiska diskussioner.

Ansvarsnämndens dom borde, menar jag, ha inkluderat en diskussion om de olika rättsprinciper som står mot varandra, begreppsanvändningen och över huvud taget rättsdoktrinen. Detta eftersom oklarheterna vad gäller rättsläget är betydande.

Oklarheten består i hur ansvarsnämnden ­skriver fram obehörighetsförklaringen vad gäller präst- och diakonämbetena genom tolkningen av begreppet vigningstjänst. Tolkningen anses självklar men saknar referens till rättsdoktrinen. Det är också oklart om ansvarsnämnden själv drar slutsatser i sin dom som inte nödvändigtvis överensstämmer med rättsläget. Om nämnden i sak har rätt eller fel diskuterar jag alltså inte.

Begreppsanvändningen

Begreppet ”kyrkans vigningstjänst” är en direkt översättning av engelskans ordained ministry. Det infördes i det svenskkyrkliga språkbruket under en tid då Svenska kyrkan var tvungen att ­genomföra kyrkorättsliga regleringar av sådant som dittills funnits i statliga lagar och regelverk. Frågan om ­diakonatet var laddad och nya liturgier för bland annat vigningar till kyrkans ämbete skulle antas.

Begreppet vigningstjänst är ett resultat av en ohelig allians. I alliansen ingick kyrkopolitiker som hade målet att demontera kyrkans ämbete så långt det var möjligt (se till exempel Göran Lundstedt, Biskopsämbetet och demokratin, 2006). Där ingick även teologer som menade att det tysk-lutherska ordet ämbete var en konservering av ett medeltida språkbruk med negativa konsekvenser för en eckles­iologi som utgick från gudsfolket. I guds­folket räknades också en rad andra, icke-vigda tjänster in.

I debatten har förekommit något slags idé om att uppdragen som biskop, präst och diakon skulle vara funktioner av kyrkans enda ämbete. Men uppdrag och ämbete är samma sak, enligt de ställningstag­anden som upprepade gånger görs i olika kyrkliga dokument.

Vid kyrkomötet 1987, då alla möjliga begrepp var på tapeten, konstaterar läronämnden att det i lutherska traditioner, inklusive Svenska kyrkan, varit brukligt att på en övergripande nivå använda begreppet ämbete om kyrkans ämbete, till exempel Ordets ämbete.

Läronämnden föreslår då med centralstyrelsen ”Andens ämbete i kyrkan”, medan man samtidigt hänvisar till traditionen att ”på det ­specifika planet” använda begreppen biskopsämbete, präst­ämbete och diakonämbete. (Ln 1987:I y. Jfr till ­exempel SOU 1985:45, CsSkr 1987:4, se ”Kyrkans ämbete eller vigningstjänsten” i SKU 1998:2).

Detta utvecklade sig så att ämbete används om både det som är uppdrag (biskop, präst, diakon) och det som är vigningstjänsten (Ordets ämbete eller Andens ämbete i kyrkan). Det framgår som logiskt eftersom vigningstjänsten endast kan utövas som ett särskilt uppdrag.

Obehörigheten att utöva vigningstjänsten

När någon fråntas behörigheten att utöva kyrkans vigningstjänst, gäller detta naturligtvis det uppdrag eller ämbete till vilken personen är vigd.

När en person fråntas behörigheten att utöva sitt ämbete som diakon (enligt KO fråntas rätten att utöva kyrkans vigningstjänst) avses inte prästämbetet eller biskopsämbetet utan uppdraget i kyrkans vigningstjänst. Alltså det uppdrag till vilken personen är vigd och som kan fullgöras genom till exempel en anställning inom Svenska kyrkan. När diakonen endast är diakonvigd utgörs vigningstjänsten av ­diakonämbetet. En präst som diakonvigs blir fråntagen behörigheten att utöva prästämbetet.

När det gäller disciplinära åtgärder rörande präst- och diakonämbetena tillkommer de endast domkapitlen, såvida de inte blir föremål för prövning av överklagandenämnden. Men när det gäller biskoparna är ansvarsnämndens dom mer komplicerad eftersom biskopen både är prästvigd och biskopsvigd och i princip också skulle kunna vara diakonvigd.

I en kommentar till kyrkoordningens 30 kapitel heter det: ”Ett beslut om obehörighet avser inte enbart ett visst uppdrag utan behörigheten att utöva kyrkans vigningstjänst. Detta medför att den som är behörig att utöva mer än ett uppdrag, vilket alltid gäller en biskop, inte kan förklaras obehörig att utöva endast ett av dessa uppdrag.” (Kyrkoordning för Svenska kyrkan 2018, s. 190, Biskopsmötet 2014 ”Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan” och fr.a. CsSkr 1993:3). Det är möjligen så som ansvarsnämnden resonerat, men det framgår inte. Samtidigt skulle en sådan diskussion ha varit nödvändig eftersom en biskop i princip kan fråndömas behörigheten att utöva kyrkans vigningstjänst – den enda möjlighet till sanktion ansvarsnämnden har – utan att domen berör hans eller hennes möjlighet att utöva prästämbetet.

Avskiljande från vigningstjänsten i kyrkoordningen

Vigningen till diakon, präst eller biskop sker inte till kyrkans vigningstjänst i något slags abstrakt mening utan till bestämda uppdrag eller ­ämbeten i vigningstjänsten. I inledningen till vigningsordningarna framställs det tydligt att uppdrag och ­ämbete är samma sak. Även i Inledningen till kyrko­ordningen står det att vigningstjänst och ­ämbete är beteckningar för samma sak.

Uppfattningen är att begreppet vigningstjänst substantiellt inte förändrar betydelsen av kyrkans ämbete. Här återkommer begreppet ämbete i den tidigare redovisade dubbla meningen. Man vigs till tre ämbeten eller uppdrag. När det gäller prästämbetet kan det, till skillnad från diakonatet i förhållande till prästämbetet, vara transitionellt eftersom prästvigning krävs för att någon ska kunna vigas till biskop.

Enligt kyrkoordningen 14 kap 1 § med referens till 10 kap. 8 § ska Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar pröva frågor om biskopars behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst, det vill säga ­Ordets ämbete eller Andens ämbete i kyrkan.

Vigningen gäller de olika uppdragen inom kyrkans vigningstjänst. Det finns inga löften som knyts till vigningstjänsten utan de avges i samband med vigning till diakon, biskop eller präst och knyts till uppdraget eller ämbetet som mottas då.

Vid biskopsvigningen uppgår på något sätt prästämbetet i biskopsämbetet vilket blir tydligt när biskopen utövar sitt uppdrag, vad som kallades sacerdotium, den för biskopen och prästen gemensamma kyrkans vigningstjänst. Kyrkorättsligt är inte detta oproblematiskt vilket visas av att exempelvis pensionerade biskopar, som har rätt att utöva biskopsämbetet, kan förordnas som församlingspräster. De utövar då inte sitt biskopsämbete i kyrkans vigningstjänst men väl det prästämbete som de givits vid prästvigningen.

Det grundläggande problemet

När ansvarsnämnden beslutade att inleda sitt tillsynsärende gällde det om biskopen ”brutit mot sina vigningslöften eller om han i avsevärd mån skadat det anseende en biskop bör ha”. Ansvarsnämnden tolkar vigningslöften så att de omfattar både prästvigningslöftena och biskopsvigningslöftena. Det kräver i sin tur ett klarläggande av rättsläget, både formellt och materiellt.

Ansvarsnämnden är medveten om att biskopen som präst har ett annat rättsläge än biskopsämbetets. Man hänvisar till att en präst eller diakon kan dömas till prövotid eller tilldelas en erinran. Där­emot diskuterar inte ansvarsnämnden vad detta betyder för domslutet.

Det finns också en materiell sida som gäller hur olika domkapitlen dömer präster i en motsvarande situation som biskopen befinner sig i. Det finns skäl att anta att olika domkapitel gjort olika bedömningar av det som är ansvarsnämndens huvudärende. Också här lämnas läsaren av domen i okunnighet. Och i domsmotiveringen lämnas frågan därhän och omfattar bara löftena vid biskopsvigningen och en biskops anseende. Det är helt rimligt under förutsättningen att man utgår ifrån figuren sacer­dotium där prästämbetet uppgår i biskopsämbetet.

Det grundläggande problemet är alltså att när domkapitlen prövar prästers och diakoners behörighet att utöva vigningstjänsten, är denna alltid knuten till ett bestämt uppdrag. När ansvarsnämnden på motsvarande sätt prövar biskopens behörighet att fullgöra sitt uppdrag som biskop, tolkas behörigheten till kyrkans vigningstjänst (ämbete) så att den omfattar alla uppdragen (ämbetena) och domen omfattar till slut biskops- och prästämbet­ena. Det är en möjlig tolkning av kyrkoordningen men den är inte nödvändig.

I utövandet av biskopsämbetet, vilket klandras av ansvarsnämnden, görs ingen uppdelning mellan dess sacerdotala uppdrag, alltså mellan biskop och präst. Biskopen fullgör sina uppgifter som biskop. Först när han eller hon avslutat sin tjänst som biskop aktualiseras prästvigningen när hen tjänstgör som församlingspräst och då står under tillsyn av biskop och domkapitel i berört stift.

Flera problem uppstår här. Ansvarsnämnden får inte behörighetsförklara präster. Det kan endast ett domkapitel göra. Om ansvarsnämnden förklarar någon obehörig att utöva prästämbetet borde också anges hur personen, i enlighet med kyrkoordningen, åter kan förklaras vara behörig att utöva prästämbetet.

Om nämnden däremot fråntar en biskop rätten att utöva vigningstjänsten som biskop, är det ­ansvarsnämnden som ska pröva behörigheten att utöva biskopsämbetet inklusive prästämbetet.

När det alltså gäller kyrkoordningens åtskillnad mellan domkapitelsmål och ansvarsnämndens kompetensområde kan endast det domkapitel under vilket en präst lyder frånta hen rätten att utöva prästämbetet. Beslutet kan sedan prövas av överklagandenämnden.

En obehörighetsförklarad biskop skulle kunna vända sig till något domkapitel och ansöka om att återfå rätten att utöva kyrkans vigningstjänst om hen söker en prästtjänst och i samband med det ­ansöker om att bli behörighetsförklarad enligt kyrkoordningen. Det går inte att med säkerhet veta hur rättsläget ser ut men det förhindrar inte att problemet skulle ha kunnat skrivas fram i ansvarsnämndens domslut.

Sven-Erik Brodd
Präst och professor emeritus i kyrko­vetenskap