Strängnäs: Biskopsgård i färg hälsar välkommen

Det är köpstopp hemma hos biskopsparet Dalman. För vad händer när två personer med lika delar säker smak, intresse och kunskap slår sina påsar ihop i det tidiga 1980-talet? Jo, deras gemensamma liv börjar fyllas av vackra föremål, konst, möbler, textilier, så till den milda grad att även så småningom en biskopsgård blir full.

– Min fru drev antikbutik under några år. Ibland blev jag förvånad när jag fick se en del av mitt arvegods i skyltfönstret. Jag saknar fortfarande en liten byst av Dante, säger biskop Johan Dalman och skrattar. Högt och muntert på det dalmanska viset.

Men det var länge sedan Margareta Nisser Dalman hade sin butik. Numera bor hon i Stockholm på vardagarna för att med full kraft kunna gå in i arbetet som överintendent på Kungliga husgerådskammaren. Johan Dalman känner sig aldrig ensam på ett negativt sätt i den stora byggnaden, bedyrar han. För huset är varmt, glatt och ljust och hela atmosfären andas trivsel.

– Dessutom arbetar jag och läser ändå mest hela tiden. Och normalt sett, när det inte är pandemi, kommer gäster hela tiden. Runt 1 500 varje år. Ni får inte glömma att skriva i gästboken!

Exakt hur många kvadratmeter stort huset är, vet inte Johan Dalman. På rak arm inte ens hur många rum det har. Huskroppen består av två delar, det högre från 1600-talet i mild fuchsia med krusiduller upp mot himlavalvet samt den lägre delen som är ljust gul och medeltida. 

När man tittar på fasaden ser man att våningsplanen inte är synkroniserade. De fem våningarnas fönster sitter på olika nivåer. För det här är ett hus med historiska hemligheter i planlösningen.

Mer om det strax.

Två dagar i veckan kommer Ronnie Mackenzie, skotten som bott många år i Sverige men som fortsätter att prata engelska och brygga kaffe så svart att sömnen kommer sent om kvällen. Ronnie Mackenzie städar, pysslar om huset, lagar mat och förbereder besök.

Till Kyrkans Tidnings visit har han skapat en chokladkaka med grädde och blåbär som det absolut inte får lämnas en smula kvar av. Fotograf Marcus äter försiktigt sin bit på stiftsporslinet så att inget hamnar på 1700-talsstolen.

Ett vackert tyg har lagts ut i förebyggande syfte om olyckan skulle vara framme. För det här är ett hus där man kan slå sig ner i den vackraste soffgruppen utan att vara nervös. Men där samtidigt alla eventualiteter omsorgsfullt och smakfullt förberetts.

Hur var det när dina nu vuxna barn var små och ni bodde i Uppsala, säkert med lika vackra möbler även på den tiden, fick syskontrion leka var som helst?

– Om föräldrarna har fina ting som de är rädda om, förstår barnen att vara rädda om sakerna, uppskatta och få en känsla för det vackra. Jag tror det fungerar så. Mina tidigare bostäder, liksom detta hus, är ju vårt hem, så långt det är möjligt tillgängligt för många. Här ska alla känna sig välkomna och bekväma!

På väg till favoritrummet, biblioteket, passerar vi Steinwayflygeln som Johan Dalman spelar en melodi på i farten. Liksom alla andra föremål i biskopsgården, stora som små, har även flygeln en historia. Flygeln valdes ut 1912 i New York av självaste Arturo Toscanini till en svensk sjökaptens pappa.

Pappan var konsertmästare på Stockholmsoperan och arbetade en tid i USA och ville ha den allra bästa flygeln. Så småningom hamnade den här, hos biskop Jonas Jonson.

I biblioteket med William Morris-hissgardiner har Johan Dalman tillbringat mycket tid under pandemin. Gardinerna har fågelmotiv förstås. Johan Dalman är förtjust i fåglar. En uppstoppad papegoja sitter i en bur.

Här har Johan Dalman genomfört sina digitala möten vid det stora skrivbordet i ek. Men det är några andra föremål och möbler som fångar vår uppmärksamhet. Porträttet av Linné köpte biskopen för sitt första studielån.

– Jag var så glad när pengarna kom att jag genast gick och köpte den här målningen. Jag blev fort varse att pengarna skulle ha räckt till lite annat, som mat och husrum kanske.

Glatt skratt igen. Vi vänder oss till det magnifika golvuret som slår ... lite oftare än vad hans vänner på Norrbyska studenthemmet tyckte var lagom.

– Jag tyckte att jag hade så fint i mitt studentrum med golvur och vackra mattor och Linnémålningen och en massa andra möbler. Och en uppstoppad svart korp­unge som tittade på mig. Men det blev ganska fullt i rummet efter en tid, trots att jag hade en loftsäng.

De låga fåtöljerna från förra seklets början har Johan Dalman fått av sin morfar. De är så låga att till och med en vig men långbent biskop kan ha svårt att häva sig upp. Porträttet på hustruns farfars syster dominerar ena väggen.

I ett hörn finns en hemlig dörr. Här finns en gång ner till ett rum, osynligt från utsidan. Biskop emeritus Jonas Jonson vet att berätta en del om lönnrummet.

Biskop Gustaf Aulén tog tydlig ställning mot nazismen under andra världskriget. Två Gestapo­agenter på väg mot Aulén i Strängnäs blev stoppade redan i Skåne, men Säpo vaktade ändå biskopsgården mot de tyska hoten.

En extra utgång via det hemliga rummet kunde nog vara bra att ha för Aulén, enligt Jonas Jonson.

Via köket når vi uteplatsen på baksidan ner mot vattnet, en ljusgrön oas mitt i staden. Johan Dalman sitter gärna här och njuter av friden i trädgården där grisar och får hölls på biskop Uddo UIlmans tid. Snart kommer rosorna att knoppas i rabatten.

Högt uppe i en poppel flaxar en skata och en kråka in och ut ur det än så länge kala grenverket. Johan Dalman blir glad över att se sina vänner fåglarna.

– Titta, nu bråkar de igen. Skatan brukar vinna över kråkan, men man vet aldrig.