Britta har samlat in pengar i 60 år

På de äldsta julkorten står det ”Lutherhjälpen”. Britta Olinder sätter nya klistermärken över det daterade namnet. ”Act Svenska kyrkan” står det på dem som skickas ut till årets köpare.

Scenen säger något om hur länge hon varit engagerad i kyrkans internationella arbete. Britta Olinder, 89 år, började arbeta med insamling redan på 1960-talet och torde vara en av Svenska kyrkans äldsta eldsjälar på området.

Just nu laddar hon inför insamlingen med start på första advent, till förmån för flickors rätt till ett värdigt liv. Under rubriken ”Bryt en tradition” ska pengarna gå till att bekämpa tvångsäktenskap, könsstympning och andra skadliga traditioner.

– Julinsamlingen domineras av kortförsäljning. Jag har ett ­litet lager. När jag satt i kyrko­mötet sålde jag mycket där, jag stod i dörren när vi hade plenum och kunde sälja ett par tusen julkort under ett enda kyrkomöte. I dag är det församlingar och privatpersoner som köper.

Britta Olinder tillhör en generation för vilken internationellt engagemang varit självklart. ­Flera gånger har hon besökt projekt i mottagande länder som Brasilien, Bangkok och Egypten.

I Kambodja mötte hon flyktingar som återvänt från Thailand.

– De hade fått ett kit med det allra nödvändigaste. En kittel att koka vatten i. En slaskhink med lock, lite fröer och några höns. De hade tidigare flytt från tyranniet och var nu tillbaka för att bygga upp sina liv.

Genom åren har synen på hjälparbete förändrats. På 60-talet, efter att ha läst om nöden i Lutherhjälpens tidning SOS-signalen, började Britta Olinder skänka pengar till ett fadderbarn i Hong Kong. Hon uppskattade givarformen, som gjorde att mottagaren kändes nära, men förstår att systemet upphörde.

När hon reste i Brasilien såg hon vad det betyder när man i stället hjälper hela byar och frågar befolkningen på plats vad de själva anser att de behöver – ­skola, skolmat, husgrunder eller avlopp.

Britta Olinder tycker det är bra med den självprövande inställning som finns i dag.

– Inom missionen förr tänkte man att man skulle frälsa de stackarna som inte visste bättre. I dag tänker vi inte så, det är inte frågan om att vi är goda och hjälper. Vi får Guds goda gåvor genom att vi är födda där vi är, det är ­meningen att man ska dela med sig och vara delaktig i andra människors liv.

Hur håller du engagemanget uppe?

– Genom att se att det är meningsfullt. Det har varit lite jobbigare på sista tiden, församlingarna här har slagits ihop till ett pastorat och vi har inte riktigt fått i gång samarbetet. Nyckeln till bra insamlingsarbete är en god relation mellan lekfolket och de anställda.