Brodd: "Dig" i nattvardsbönen är ingen förändring av konsekrationen

I Kyrkans Tidning den 11 oktober 2023 fanns en artikel med rubriken ”Biskopen gjorde eget tillägg till kyrkohandboken under mässan”. Det gällde att biskopen Erik Eckerdal formulerade de så kallade instiftelseorden på ett sätt som kunde sägas avvika från mässordningens.

Biskopen bad ”tog han ett bröd, tackade dig, gav åt lärjungarna” medan mässordningens text är ”tog han ett bröd, tackade, gav åt lärjungarna”. Det är det lilla order ”dig” som det handlar om. Bakgrunden är följande:

Med 1986 års kyrkohandbok fick Svenska kyrkan sammanhållna nattvardsböner, eucharistiska böner eller kanonböner som det också heter. Detta följdes upp genom 2017 års ordningar. Den aktuella kanonbönen börjar med (1) prefationen och innehåller (2) helig, (3) epikles (bön om Anden över nattvardselementen, (4) instiftelseorden med en acklamation, (5) anamnes (en frälsningshistorisk referens), (6) en fortsättning av epiklesen med bön över församlingen, (7) en doxologi (avslutande lovprisning) och (8) församlingens avslutande ”stora” amen.

Det kan se olika ut i olika eucharistiska böner, men poängen är att det är en enda sammanhållen bön som inkluderar instiftelseorden. Mässan är uppbyggd så att bönerna, med något undantag, riktar sig till Fadern, innehållet är Sonen och kraften och nåden i mässan ges genom Anden.

Innan kyrkohandboken 1986 förde Anden en undanskymd tillvaro i mässan. Mycket hade det att göra med att lutherdomen är en senmedeltida tradition som tillmätte Jesu egna ord stor effekt. Den som prästvigts före 1987 års vigningsordningar vet att vid handpåläggningen bads inte om Anden utan bönen Fader vår. Fader vår var Kristi egna ord och fick därmed en effektiv, epikletisk karaktär. Så var det också i mässan.

Här finns inom lutherdomen olika formuleringar av instiftelseorden men i alla fall i Svenska kyrkans mässordning 1942 med ett ordagrant (verba formalia) återgivande av Första Korintierbrevet 11:23-24 i den form den fått i 1917 års bibelöversättning, ”tog han ett bröd, tackade Gud, gav åt lärjungarna” följt av Fader vår.

Två saker kan vara värda att framhålla här. Det är uppenbart att den som tackas är Gud, det vill säga Fadern och att Fader vår 1942 förs till vad som kunde kallas en kanonbön. I den nuvarande mässordningen följer Fader vår efter kanonbönens slut.

Med denna övergripande bakgrund ställs vi inför frågan om tillägget ”dig” i kanonbönen. Om hela bönen riktar sig till Fadern så gör också instiftelseorden det. Vem är det annars som tackas med orden ”tog han ettbröd, tackade, gav”? Rimligen är det Fadern som hela bönen sträcker sig mot, alltså det som i resten av bönen är ”dig”. Det vore därför befogat med formuleringen ”tackade dig, helige Fader, gav åt lärjungarna och sade”.

När det gäller parafraseringen av instiftelseorden var det regel i mässan under hela den svenska reformationstiden.  I Den svenska mässan 1531 (Olaus Petri) heter det ”tog han brödet i sina välsignade händer, tackade sin himmelske fader”.

Det senare, ”tackade sin himmelske fader”, återkommer i mässan 1541 medan mässan 1614 har ”tog brödet, tackade, bröt det”. I mässordningen 1917 heter det ”tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det”.

Alltså: det är ingen dogmatisk skillnad mellan ”tackade”, ”tackade dig” och ”tackade dig, helige Fader”. Eftersom Svenska kyrkan är ett evangeliskt-lutherskt trossamfund måste man rimligen också beröra sådana kyrkor som Svenska kyrkan står i kyrkogemenskap med.

Finlands evangelisk-lutherska kyrka har ”tog han ett bröd, tackade Gud (med angivet korstecken över nattvardselementen), bröt det och gav”.

Den norska kyrkan har ”tok han et brød, takket, brøt det”. Evangelical Lutheran Church in America (ELCA) har “took bread, and gave thanks”.

När ELCA och United Methodist Church, som ber “took bread, gave thanks to you”, firande att de ingått ”full communion” skrevs en gemensam eucharistisk bön där det hette “took bread, gave thanks to you”. Andra kyrkor som Svenska kyrkan har kyrkogemenskap med har olika formuleringar.

I Equmeniakyrkans handbok talas om ”en tacksägelse till Fadern”, i Church of England, som har olika formuleringar, heter det i Book of Common Worship ”took bread and gave you thanks”.

Om det är så att formuleringen av konsekrationsorden inte är en lärofråga i Svenska kyrkan så finns genom införandet av eucharistiska böner som också omfattar ”instiftelseorden” ändå ett problem. Det är inte heller dogmatiskt, tror jag, men det ligger under diskussionen om instiftelseordens form.

Varför då den till synes rumphuggna formuleringen ”tackade” utan angiven men med endast underförstådd adressat? Ett problem var att den västerländska kyrkan sedan medeltiden gjorde uttalandet av instiftelseorden till tidpunkten för konsekrationen, det moment då Kristus blir sakramentalt närvarande i nattvardselementen. Problemet ligger redan i begreppet ”instiftelseord” eftersom Kristus inte instiftar något i mässan.

När man på Svenska kyrkans hemsida kan läsa att ”vid varje mässa, läser [min kursiv] prästen de ord som kallas för nattvardens instiftelseord” stämmer det inte med hur mässan är uppbyggd (https://www.svenskakyrkan.se/kristentro/nattvarden) men knyter an till en föreställningsvärld åtminstone sedan 1800-talet. Men man ska komma ihåg att konsekrationsorden sjöngs fram till kyrkohandboken 1811. Först då medgavs att dessa ord också kunde läsas. Uttrycket läsning av konsekrationsorden har inte att göra med att de förstås som förkunnelse, det var en aspekt som fanns med redan under medeltiden, utan är ett alternativ till sång.

Vänder man sig till kyrkoordningen för vägledning heter det i 20 kapitlet Nattvard Inledning: ”Nattvarden firas med en nattvardsbön, som innefattar en bön om den heliga Andens närvaro och Bibelns berättelse [min kursiv] om när Jesus instiftar nattvarden (instiftelseorden) samt med utdelandet av det välsignade brödet och vinet.”

Begreppet Bibelns berättelse som benämning för en del av nattvardsbönen är osannolik. Instiftelseorden är helt enkelt ingen berättelse och finns dessutom i olika varianter i Nya testamentet. Uttrycket berättelse skulle möjligen kunna användas om anamnesen. Om instiftelseorden som berättelse skulle tas bokstavligt i någon mening, skulle det innebära att Svenska kyrkan ger ett nytt bidrag till mängden av lutherska nattvardsuppfattningar.

Dessutom skulle det innebära en förskjutning av konsekrationen till epiklesen, vilket naturligtvis är möjligt enligt fornkyrkliga och österländska traditioner, och instiftelseorden bli ett slags förklaring eller närmare bestämning av epiklesen.

Någon vägledning om detta finns inte i kyrkoordningen eftersom ”berättelse” i övrigt endast förekommer i ordet revisionsberättelse.

Nattvardsbönen har skiftat form under kyrkans långa historia, det gäller också det som kallats instiftelseorden. Inplaceringen i nattvardsbönen förhåller sig till detta. Formuleringen som bön ”tackade dig” erkänner detta. Men än viktigare är att ”tackade dig helige Fader” är ett statement in i en aktuell situation där  det är svårt att finna exegeter som anser att instiftelseorden i Första Korintierbrevet 11:23-24 skulle vara Jesu egna ord eller ens vara avsedda att vara det. Böneformen löser inga exegetiska problem men gör dem hanterliga och visar att Svenska kyrkan är medvetna om dem.

Hur som helst, tillägget ”dig” i nattvardsbönen är ingen saklig förändring av konsekrationen, det är inte ens en tolkning av den och avviker definitivt inte från Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Men det väcker en rad frågor om de föreställningsvärldar som finns i Svenska kyrkan.

Kanske är det dags att göra en omläsning av 1968 års kyrkohandbokskommitté, kyrkomöteshandlingarna från 1986 och 2017, resultaten av de ekumeniska dialogerna och senare liturgiforskning, och lämna 1800-talets tolkningar av den senmedeltida föreställningsvärld som präglade 1500-talets inomlutherska nattvardsstrider?

Sven-Erik Brodd
Präst och professor emeritus i kyrko­vetenskap