Därför älskar Svenska kyrkan Hammarskjöld

När skådespelaren Mikael Persbrandt intervjuades av TT i samband med premiären av filmen Hammarskjöld sa han: ”Han har varit alldeles, alldeles för bortglömd.”

Om du har någon som helst koppling till Svenska kyrkan framstår Persbrandts uttalande som god dag yxskaft: Böcker, föreläsningar, samtal – listan på allt det som kyrkan och kyrkans folk har gjort i ämnet sedan Hammarskjöld dog i en flygkrasch 1961 är lång, mycket lång.

Det senaste tillskottet på den listan är Den längsta resan – ärkebiskop emeritus KG Hammars romandebut. Huvudkaraktären heter Dag Hammarskjöld.

Hur länge har du levt med den här boken?

– Sett ur det längre perspektivet har jag levt med Vägmärken sedan åttiotalet, så det är ju 40 år.

Och har en författare – oavsett genre – ambitionen att skriva om och verkligen förstå Hammarskjöld är Vägmärken huvudnyckeln, menar KG Hammar. 

I ett brev till vännen och kollegan Leif Belfrage beskrev Hammarskjöld själv den som ”den enda riktiga ’profile’ som kan tecknas” och ”en sorts ’vitbok’ rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud”. 

– Och det har jag ju hela tiden gjort. Men det är det väldigt få Hammarskjöldforskare som gör.

Hammarskjöld föddes in i samhällets absoluta toppskikt och innehade världens mest prestigefyllda jobb som generalsekreterare i det relativt nybildade FN. 

I den rollen införde han fredsbevarande styrkor, omstöpte den administrativa strukturen i organisationen och etablerade FN-sekretariatets roll som multilateral samtalspartner i internationella konflikter. 

Att en sådan person, med ett sådant uppdrag, kopplade ihop allt med Guds kallelse är unikt, menar KG Hammar.

– Det finns ingen mystiker som har haft en sådan position.

Romanen är nästan helt rensad från yttre dialog och med en story som blott täcker hans sista, sex timmar långa, flygresa: I stället sker samtalet i Hammarskjölds inre, med sig själv, liksom i minnen av möten med framför allt filosofen Martin Buber, men också politiker som Kongos premiärminister Patrice Lumumba, Kinas premiärminister Zhou Enlai och andra. 

En annan central relationell komponent i boken är mellanrummet. 

För att vi ska kunna mötas i ett jag och ett du – alltså där du är ett subjekt och inte ett objekt, ett det – behöver vi ett mellanmänskligt mellanrum fritt från fördomar och förutfattade meningar. 

– Poesin bygger ju inte på bokstäverna, utan på mellanrummen. Och för mig är religion ett slags tillvarons poesi. Det vi kallar Anden opererar i mellanrummen och hjälper mig att tyda varats bokstäver, men som trots det inte kan fånga hemligheten. 

Just det apofatiska, alltså att varje utsaga som försöker definiera Gud missar målet, är också ett av bokens teman. 

KG Hammar har kritiserats för att ha överbetonat betydelsen av religiositeten och mystiken, bland annat av Staffan Carlsson, tidigare svensk ambassadör i London och Berlin, som har skrivit biografin Helgon och maktspelare. Dag Hammarskjöld som politiker (Albert Bonniers förlag).

– Det är så många som påstår så mycket missvisande om honom, alltså att de negligerar den andliga dimensionen i hans verk. Så vem kan klaga på att någon verkligen försöker löpa linan ut och ta Hammarskjöld på orden i det han skriver till Leif Belfrage om Vägmärken?

Det som förenar Hammarskjöld och Buber är detsamma som den mystika livshållningen – en erfarenhet av att vara del av någonting större, det många traditioner kallar Gud. Det moderna samhällets hyperindividualisering isolerar människan från denna större helhet.

Båda var också försiktiga med att använda Gudsbegreppet – vilket KG Hammar menar speglar tiden. Uppsalafilosofen Ingemar Hedenius religionskritiska Tro och vetande (1949) var vid tiden veritabelt sprängstoff, och gav upphov till en mångårig kulturdebatt vars efterdyningar fortfarande är kännbara.

Det mystika var bättre på att fånga människors erfarenheter än vad den traditionella kyrkliga förkunnelsen var. Det är också här vi börjar närma oss svaret på frågan om varför Svenska kyrkan tagit till sig Hammarskjöld i så stor utsträckning:

– Han är ett icke-kyrkligt svar på den andliga frågan i en sekulär värld.

Hammarskjöld blir ett slags tolk för människor som i dag inte har nycklarna att tolka teologiska begrepp som nåd – även om vissa nu ”börjar känna på de gamla teologiska orden”, som KG Hammar formulerar det.

– Hammarskjöld kallar nåd för ”bejakelsens mottagande uppmärksamhet”, och det kan man ju sitta en hel dag och meditera över. Men han fångar in precis samma sak som vi i kyrkan lägger i ordet nåd.

Mystikerna gav Hammarskjöld en vacker lösning på ”problemet” tro och vetenskap: en total öppenhet för vetenskapens resultat, och samtidigt ett totalt bejakande av en mystik livsordning, det vill säga ”Gud bortom Gud”.

Men finns det något problematiskt i att göra Dag Hammarskjöld till en sådan brygga, alltså att han tvingas in i en roll som han själv inte vill spela?

– Det är ju risken när man liksom hugger tag i vissa individer. Jag menar, en alkoholist som omvänder sig vill man genast ha upp för att berätta om sin omvändelse. Alltså, det är den här instrumentaliseringen som kan bli fel. 

– Och det känns väldigt jobbigt när man ser alla församlingar som har program om Hammarskjöld: vad är det som ligger bakom? Är vi beredda att själva pröva den här vägen, eller använder vi det som ett slags alibi eller en metod? Då är det ett det i stället för ett du.

Som FN-ledare hamnande Dag Hammarskjöld i skottgluggen i stormakternas geopolitiska spel och anklagades för både det ena och det andra. Kongokrisen i början av 1960-talet drog allt detta till sin spets.

– Det är där alla mörkrets makter, utifrån hans egen position och fredsskapande mission, liksom sammangaddar sig.

Omständigheterna kring Hammarskjölds död är inte helt klarlagda. Men att det rör sig om ett attentat där många bär skulden är helt klart, menar KG Hammar.

– Det är lite som Agatha Christies Mordet på Orientexpressen, där det visar sig att alla misstänkta är med och sticker kniven i offret.

Per Starkes Generalsekreteraren är en genreöverskridande bok med många bottnar och som i år kom ut i en tredje reviderad upplaga på nytt förlag.

På ett plan handlar den om ledarskap – och mer specifikt om den högaktuella modellen transformerande ledarskap – och med Dag Hammarskjöld som exempel. 

– Han hade ett chefsjobb utan dess like, det finns inte något som är i närheten av något sådant i dag, säger Per Starke.

Men det är också en bok med skönlitterära drag, skriven i dialogform som samtal mellan ”romanjagets” Per Starke och generalsekreteraren. Samtalspartners är också journalisten och översättaren Yukiko Duke, chefredaktören och radiochefen Mats Svegfors – samt KG Hammar.

Du har ju själv jobbat som chef i många år. Hur har du inspirerats av Hammarskjöld i ditt ledarskap?

– Det är framför allt att han tar sig tid till reflektion, och insikten om hur viktigt det är att kommunicera med hjälp av bilder och metaforer – inte med siffror och fyrkantiga data. 

Hammarskjöld har också kritiserats, exempelvis för kontrollbehov och arbetsnarkomani. Hur har du hanterat sådana saker i boken?

– Där har det funnits lite olika vittnesbörd. Å ena sidan berättar vissa att han var en tyst mussla som var svår att få kontakt med, medan vissa å andra sidan berättar om hans skarpa vision och där alla medarbetare visste vad de var till för och att han alltid lämnade dörren öppen.

Vad är Per Starkes svar på frågan om varför Dag Hammarskjöld är så viktig inom Svenska kyrkan?

En förklaring är att Vägmärken gav ett helt annat – och mycket potentare – perspektiv än det de svenskkyrkliga biskoparna levererade i Hedeniusdebatten. Att den – mystika – linjen inte var tydligare i den var en stor förlust Svenska kyrkan, menar Per Starke.

Här pekar han på skillnaden mellan fides qua, tro på någon, tillit, å ena sidan, och fides quae, tro på något, ett försanthållande av en dogmatisk trossats, å andra sidan. 

– När kyrkan tenderar att bli dogmatisk och betona tro som ett försanthållande finns en risk att vi stänger snarare än öppnar. Dag Hammarskjöld var tydlig med att betona tro på någon, tillit. Han formulerar det rätt skarpt i Vägmärken: ”Hur många har inte drivits ut i mörkret genom det tomma talet om tro som ett försanthållande.” 

Tvivelsutan spelade mystiken en avgörande roll i Hammarskjölds liv, menar Starke. Att vissa författare missar den aspekten bygger på en religiös tondövhet – att de helt enkelt inte fångar upp referenserna till Mäster Eckhart och den apofatiska teologin.

– Mystiken hos Hammarskjöld är inte överbetonad. De som säger det har helt enkelt inte fattat den. 

En del menar att Dag Hammarskjöld ofta framställs som en moraliskt oförvitlig person som ”tilldelats en profan gloria”, som en kritiker formulerar det. Men att låta sig inspireras av hans gärning är inte liktydigt med persondyrkan, kontrar Per Starke.

– De flesta fattar att Gandhi säkert kunde vara sur och grinig på morgonen, eller att Nelson Mandela kunde vara spydig. Samma sak är det med Hammarskjöld: han kunde säkert vara en skitstövel ibland, det går inte att tro något annat. Men han kan likväl vara en förebild.