”Det är en orolig tid – vi måste ge hopp”

Stockholms sjukhus är fulla av patienter med covid-19. På bara några dagar blev de två avdelningarna för patienter som drabbats av viruset sju på Capio St Görans sjukhus. Ännu finns kapacitet att ställa om ytterligare.

I dagsläget vårdas ett hundratal coronapatienter här på sjukhuset på Kungsholmen i Stockholm. Många i respirator på intensivvårdsavdelningarna. Sjukhusdiakon Steve Sjöquist har kvällen innan vi pratar följt ordningen för så kallad utfärdsbön vid ett avsked av en man som avlidit i sjukdomen.

– Det blev fint tycker jag. Vi samlades på bårhuset som har ett väldigt vackert rum. Två av mannens släktingar var med och jag följde utfärdsbönen. Jag läste välsignelsen och en av släktingarna läste Fader vår.

– Vi satte oss ned en stund efteråt och jag upplevde att de tyckte att det blev fint, de var nöjda mitt i allt med hur avskedsstunden blev. Man gör så mycket man kan i det lilla. Hur ledsna vi än blir, så är det så här det ser ut nu.

Steve Sjöquist tror att de små avskeden på bårhuset kommer att tas oftare, nu när stora begravningar inte kan hållas. I stället blir gravsättning och minnesstund längre fram en samling för den större familje- och vänkretsen.

I vanliga fall bäddas den döde med ett bårtäcke, men nu är det inte vanliga omständigheter på bårhuset.

– Tack och lov är det inget krav på liksäckar, vi vill inte tillbaka till 80-talet med hiv och den oetiska behandlingen då. Nu sveps den döde som alla andra döda, men naturligtvis är kraven på skydd och säkerhet stora.

Steve Sjöquists arbetsdagar består både av kontakt med sjuka och stöttning av personalen. På eftermiddagen ska han hålla en reflektion i sjukhuskyrkans Rum för stillhet. En sorts Tankar för dagen med kaffe och kaka.

– Det är många som jobbar här som åker hem till ensamhet med sina tankar. Vi i sjukhuskyrkan finns till hands för samtal och stöd.

Men hans jobb är förstås också att prata med patienter. Då får han liksom alla andra klä sig i den rymdlika dräkt som hans arbetskamrater i sjukvården bär i kontakten med covid 19-patienter. Säkerhetsrutinerna sitter i ryggmärgen, säger han.

Är det svårt att hantera att patienter dör ensamma?

– Nu är det ju så humant att när man ligger i respirator så sover man, man känner varken ångest eller smärta tack vare den hjälp man får. Patienten är inte medveten.

Hur upplever du själv att arbeta under så utmanande omständigheter?

– Det är en orolig situation. Men jag upplever att sjukhuset är en säker plats. Personalen är hängiven och van att jobba i svåra situationer. Det är lugnt och samlat. Och vi måste ingjuta hopp också. Det finns patienter som får intensivvård som blir bättre och kan flytta tillbaka till en vanlig vårdavdelning. Patienter blir ju friska också.

Steve Sjöquist påminner om att alla som jobbar på sjukhus har liv och död som sin vardag. Människor kommer in, något tillstöter och personen avlider. Anhöriga tar farväl. Det som är annorlunda nu är att trycket på sjukvården är så högt. Att det är så många patienter. 

Mitt i allt detta tänker han på det rättvisa i villkoren, att alla restriktioner och förbud är lika för alla. Det ökar förståelsen från både anhöriga och patienter.

Och han tänker på att var och en på sjukhuset bidrar med sin arbetsinsats inom sitt område. Som för en sjukhusdiakon är allt från det existentiella till det mycket praktiska.

– En patient bad om att få en bibel som jag lämnade på avdelningen. Efteråt undrade en sjuksköterska om hon fick sprita den. Gick det verkligen för sig? Det är klart att man får sprita en bibel, sprita på du, sade jag.

Lasse Larsmark är sjukhuspräst på länssjukhuset Ryhov i Jönköping, där den första konstaterade patienten med covid-19 isolerades i slutet av januari. Han berättar att sjukhuskyrkan tidigt ändrade sina arbetsrutiner.

– Vi har bytt ut väldigt många besök av närstående till telefonsamtal för att minska exponeringen. När det finns misstanke om coronavirus finns andra möjligheter med dagens teknik och mobiltelefoner.

Han berättar att sjukhusprästerna inte själva är inne hos patienter som vårdas för covid-19.

– Det är personalen som har access till rummet som kan erbjuda både patienter och närstående telefonkontakt med oss. I de fall patienten saknar en mobiltelefon är personalen på avdelningen behjälpliga med att låna ut trådlösa telefoner, säger han.  

– Det har funnits diskussioner om att använda skärmar för patienter att ta avsked till anhöriga. Men det är inte aktuellt för patienter som vårdas på IVA, de är ju nedsövda.

Under den senaste tiden har arbetet handlat mycket om att stödja personalen på infektionskliniken och på intensivvårdsavdelningen. Behovet har ökat för stressen kan bli kraftig.

– Det finns frågor omkring skyddsutrustningen som kan bli en belastningsfråga om man känner sig otrygg i sin arbetssituation. Personalen möter också mycket av sorg och ibland ångest bland både patienter och närstående.

– Det är svårt att ge stöd när många trygga rutiner förändras, och i och med att närheten och kontakten försvåras av smittskyddsbehov.

Han säger att sjukhuskyrkan får frågeställningar om de kan erbjuda vårdpersonal reflektionsmöjligheter när den ska fatta svåra beslut i en svår situation.

– Jag sitter med i etikrådet i regionen, där ser vi på hur vi på ett bra sätt ska kunna stötta personalen på de olika sjukhusen så att de ska kunna arbeta efter de etiska riktlinjerna.

Hur känns det att jobba i den här krisen?

– Vi tar en dag i taget och kan inte göra mer än så. Vi försöker hitta arbetssätt och försöker lära av kolleger på andra sjukhus. Vi har till exempel fått stöd från Karolinska sjukhuset i Stockholm.