Mats Hermansson beskriver Jesus som provocerande - djupare analys hade önskats

Att det finns starka band mellan politik och religion har särskilt uppmärksammats i år när vi har haft val till EU-parlamentet. Vilken roll spelar religionen för politiska partier och hur märks det?

På universitet och i folkhögskolornas sommarkurser kan man märka ett ökat utbud av kurser som handlar om Religion och politik (Linköpings universitet), Politisk teologi (Enskilda högskolan Stockholm), Teologi, kropp och politik (Newmaninstitutet, Uppsala). Och på Geijersamfundets sommarkurs Europa i en föränderlig värld på Ransäters folkhögskola medverkar både statsvetare och religionssociolog. Listan kan bli längre.

Han är alltså i gott sällskap, prästen, författaren och konstnären Mats Hermansson, som just runt EU-valet utkom med sin senaste bok Jesus – Profetisk, politisk, provocerande. Det är en vacker bok, nästan kvadratisk, med 20 av hans målningar, ”presenningsikoner”. Boken vill, vid sidan av orden, vara en ”bildteologi” skriver författaren. 

Baksidestexten presenterar boken som en ”stridsskrift om Jesu radikalitet och relevans.” Det kan nog stämma för den som har mer fördomar än kunskap och erfarenhet av kristen förkunnelse. Hermansson återberättar de viktigaste delarna ur Jesu liv och ger på så sätt en snabbkurs i Jesu livshistoria som den nyfikna men inte så bevandrande kan ha stor glädje av. 

Tidigt i boken ger författaren sin grundposition: Kyrkan har alltid varit politisk. Inte partipolitisk, men politisk. Jesu tydliga ställningstaganden för fattiga, förtryckta och marginaliserade människor måste få avtryck och bli verklig handling hos kristna människor. 

Det är så mycket som är rätt och bra och rimliga bibeltolkningar, utifrån min egen teologiska horisont. Ändå kroknar jag efter ett tag och blir mer kritisk. Alla bibeltexter låter Hermansson handla om samma sak: Om vi vill vara Jesu efterföljare måste vi agera, vår tro måste visa sig i handling! ”Kristen tro handlar om saker som ska göras.” 

Det blir mycket upprepning och en del förenklingar. När författaren skriver om hur Jesus i sin undervisning anknöt till de gamla profeterna, har han förstås helt rätt, men han begränsar profeternas insats till att ”bara” vara etik.   

Tolkningen av liknelsen om den barmhärtige samariern går åt samma håll, det blir bara etik av det. Men uppmaningen att vara en god medmänniska, har ju liksom inte kristendomen monopol på…

Visst brottas också Hermansson med den kluvenhet varje teolog och kristen kan ha – ska vi följa Paulus bestämda övertygelse (som följs upp av Martin Luther) om rättfärdiggörelse av tron allena, eller Jakobsbrevets ord att utan handlingar är vår tro död? 

Jag skulle önska att författaren borrat lite djupare i den här dubbeltydigheten Bibeln ger oss. Nu kan det bli förvirrande att på ena sidan (75) läsa ”kristen tro handlar om saker som ska göras.” Men på sidan efter (76): ”tro handlar först och främst om närhet och förtroende.” Eller med bara några raders mellanrum (sid 168) läsa ”Jesus lärde oss att medmänniskan är trons centrum” och sedan, med hänvisning till en U2-låt, ”Detta är trons centrum, kyrkans tro handlar om honom som kom i kärlekens namn.” 

En strängare redigering hade kunnat minska upprepningarna och gett utrymme till djupare analys av den dubbelhet och kluvenhet som varje bibelläsare och gudstjänstfirare säkert känner av ibland.