Det är med bävan jag tar plats i biosalongen inför pressvisningen av filmen som bygger på Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.
Ester är dotter till Ann-Christine Ruuth, flera gånger intervjuad i Kyrkans Tidning om sin livsresa från att vara kyrkoherden och trebarnspappan Åke. Ann-Christine, som numera är flitigt anlitad föreläsare, utmanar ständigt Svenska kyrkans självbild som tillräckligt hbtq-vänlig.
Att uttalat välkomna – inte bara tyst tolerera – transpersoner skulle göra djupgående skillnad för både kyrkan och enskilda, är hennes budskap. Hur ska en feelgood-film kunna göra den djupt troende, intellektuellt skarpa, osvikligt välformulerade Ann-Christine Ruuth rättvisa?
Det kan den förstås inte. Men lyckligtvis har regissören Mårten Klingberg och manusförfattarna Ida Kjellin, Daniel Karlsson och Cilla Jackert bestämt sig för att berätta en något annorlunda historia. En som de faktiskt kan gå i land med. Det har blivit berättelsen om en mysig pappa utan vassa kanter i en helt okomplicerad pappa-dotter-relation som tillfälligt strular till sig när pappan kommer ut som kvinna.
Pappa Marianne spelas hedervärt av Rolf Lassgård, som lustfyllt provar smink och klänningar utan att därmed reducera kvinnligheten till en fråga om yttre attribut. Hedda Stiernstedt gör en trovärdig dotter i den 28-åriga journalisten Hanna som återvänder till föräldrahemmet i Alingsås efter att ha stukats både privat och professionellt i storstaden. Hanna stöttar självklart transpersoners rättigheter. Men vem är den här Marianne som pappa säger att han innerst inne alltid varit?
Hustrun Eva (Lena Endre) tar ut sina äktenskapliga frustrationer på dammsugaren. Hon älskar Lasse och kanske även Marianne. Men hon är inte lesbisk och inte heller okänslig för vad folk ska säga. Mest cool med situationen är sonen David (Klas Wiljergård). Han har fått alla roliga repliker och alla t-tröjor med humortryck (bland annat den med det klassiska skämtet ”KUK – Kyrkans ungdomskör”).
Tack och lov för Davids kvickhet i denna film där annars alla händelser och många repliker kan anas långt i förväg. Men förutsägbarheten tillhör ju den breda familjefilmens genetiska kod så den är ganska poänglös att klaga på. Roligare då att notera att skildringen av kyrkfolk och prästkolleger är nästan chockerande fördomsfri.
Kyrkoherden är klok och varm och omedelbart bejakande när Marianne berättar sitt livs största hemlighet. När hon predikar för första gången som sig själv fylls bänkarna till sista plats och efteråt på kyrkbacken överöses hon med kärlek och hejarop.
Det är nästan för bra. En önskedröm om en fullt ut välkomnande kyrka där alla människor får vara så som Gud skapade dem. Eller vad säger du, Ann-Christine?
