Drömmen om att bli präst levde länge för jubilerande Anders Wall

Det var präst Anders Wall tänkte bli, där i starten på arrendegården intill Giresta kyrka på uppländska landsbygden, tre mil sydväst om Uppsala. Gården med elva kor och två hästar gränsade till kyrkmuren.

Mamma Elin, ordförande i den kyrkliga syföreningen, och pappa Algot, kyrkvärd och ledamot i kyrkorådet, var tillsammans med systern Irene hans trygga bas.

– Varje söndag gick vi i högmässan och ofta var det kyrkkaffe hos oss, berättar Anders Wall. Jag kände mig hemma i kyrkan och kyrkans närhet. Barnatron som jag fick då, har burit mig ända fram till nu. Och jag känner att den fortfarande bär mig.

De ekonomiska omständigheterna var knappa, men hemmet var kärleksfullt och tryggt och gav de två barnen respekt för andra och en stark känsla att göra rätt för sig. Det som Anders Wall i sitt sommarprogram 2009 – som fått 6 500 lyssnarbrev, fler än någonsin tidigare i programmets historia – kallade för det bästa startkapitalet i livet.

De två viktigaste personerna utanför familjen var prosten och skolläraren, som också var kantor. Han gav lektioner i orgelspel efter helgmålsringningen och Anders tränade flitigt på tramporgeln hemma.

Första mötet med den klassiska musiken och kyrkomusiken övergick i en livslång relation som fortfarande ger ljus och styrka i Anders Walls liv. Särskilt nu sedan pandemin minskat de fysiska kontakterna, från ett vanligtvis mycket socialt och rörligt liv till ett absolut och stillsamt minimum på Starfors säteri utanför Heby.

Men innan vi kommer till 2021 och Anders Walls nuvarande drömmar, får vi inte hasta förbi prosten Erik Magnusson och kantorn Bengt Jansson. De hade tidigt upptäckt Anders Walls studiebegåvning och i hemlighet hjälpte de honom att pröva in till läroverket i Uppsala.

Dagen då antagningsbeskedet kom stod pappan på dynghögen.

– Jag minns det tydligt för det var inte så vanligt, men pappa kramade om mig och sa att det var nog lika bra att jag kommit in för någon bra bonde hade jag ändå aldrig blivit. Jag hade ju aldrig lärt mig namnen på våra kor.

Det är här Anders Walls givmildhet gentemot Svenska kyrkan får en av flera förklaringar.

– Jag kände mig innerligt tacksam mot både prosten och kantorn och kom att känna en stor tacksamhetsskuld. Jag blev prostens sommarkonfirmand tillsammans med stinsens pojke. I fem veckor sommaren 1945 cyklade jag måndag till fredag till Örsundsbro där mitt kyrkliga engagemang fördjupades. Jag minns att jag ibland hade psalmboken i handen när jag cyklade.

Kunskapen satte sin prägel på 14-åringen för när han väl började läroverket fick han bra betyg i kristendom.

– Jag levde länge med den här tanken att jag skulle bli präst och det bidrog till mitt engagemang för kyrkan senare i livet. För någon som liksom jag är född på en liten gård var det skollärare eller präst som var de främsta yrkena. Och jag tyckte nog präst var lite mer lockande.

Katastrofen drabbade familjen några år senare. Arrendet skulle förnyas och det visade sig att släktingar till gårdens ägare ville ta över.

Anders Wall minns fortfarande sin pappas smärta när djuren auktionerades bort och de många årens hårda arbete blev – ett ingenting. Senare samma år avled pappan, av cancer och brustet hjärta över ett livsverk som försvann.

Anders Wall, hans mamma och syster flyttade till Bergsbrunna utanför Uppsala där Anders mer och mer började ägna sig åt affärer.

– Jag hade startat i liten skala med mina kaniner på Fyristorg och det ena gav det andra. Möjligheter öppnades, affärsintresset tog över. Jag tvivlade aldrig på mitt val. Det blev ju mitt val. Och det jag kunde bidra med genom min framgång i näringslivet, gjorde att jag kunde starta olika verksamheter och stiftelser som stöttade unga människor. Det handlade om samhällsutveckling genom forskning och entreprenörskap som stod mig nära, men också musiken som varit enormt viktig för mig.

Hur hade du blivit som präst?

– Det kanske också hade gått bra. Vi har ju alla en särskild uppgift och jag har en känsla av att det var Guds mening att jag skulle bli just affärsman så att jag kunde göra gott på det sättet.

Hur gick det till när du började stötta Giresta kyrka?

– I slutet av 80-talet fick jag veta av barndomsvänner som bodde kvar i församlingen att kyrkan var i så dåligt skick att kyrkorådet fattat ett preliminärt beslut om rivning. De vädjade: Kunde jag med mina resurser göra något?

Anders Wall frågade sin vän ärkebiskop Bertil Werkström hur han skulle gå till väga. Det var första gången på senare tid en privatperson tänkte sig renovera en kyrka, och Anders Wall ville så gärna rädda sin barndoms kyrka.

– Ärkebiskopen sa att det var kyrkorådets beslut men han lovade stötta beslutet om det var det kyrkorådet ville. Och så blev det. 1988 återinvigdes kyrkan av ärkebiskopen med högtidlighet och vacker sång och musik från den nya orgeln nu när vi satsat mycket på den fantastiska akustiken.

Att ge musiken vidare sedan Anders Wall själv upptäckt den klassiska musiken, var angeläget. Giresta musikstiftelse skapades vilket ledde till samarbete med flera musikinstitutioner. Många världsstjärnor som fått stipendium av stiftelsen har uppträtt i den lilla landsortskyrkan. Och resor med både entreprenörsstipendiater och musikstipendiater i Anders Walls olika stiftelser och nätverk har blivit äventyr världen över.

Han och hustrun Charlotte har även skapat Västerlövsta kyrkas musikstiftelse för att närmare sitt hem ha tillgång till vacker musik. De två kyrkorna Giresta och Västerlövsta betyder mycket för familjen och han gläder sig åt att andra kan dela hans musikupplevelser.

Hur viktig är musiken för dig?

– Både konst och musik betyder oerhört mycket. Det har gett mig styrka genom livet och genom musiken har jag kommit det gudomliga närmare. När jag tänker mig helvetet föreställer jag mig total avsaknad av musik.

Kan du berätta ett minne där du kunnat förnimma det gudomliga?

– En gång var jag med familjen i Peterskyrkan i Rom där påven firade mässa. Jag vet inte vad det var för ett stycke men det var så oerhört vackert att det gick rätt in i blodomloppet på mig. Tårarna rann och jag var nästan som i en annan värld. Mina barn var ganska små och jag höll dem i handen och de tyckte nog att pappa var lite konstig. Känslan var så stark att jag nästan inte kunde sitta kvar.

Har du förlåtit dina antagonister du mött genom åren?

– De som jag blivit besviken på och sviken av har jag försökt förstå och förlåta. Förlåtelse är inte så lätt och man måste verkligen mena det när man säger att man förlåter någon. För att det ska bli meningsfullt ska man nog helst göra det tillsammans med den man förlåter. Men ja, jag har förlåtit. Om så inför bara mig själv ibland.

Hur ser du på pengar och pengars betydelse?

– I början var pengar viktigt, särskilt med tanke på min bakgrund. Men så småningom blev det viktigare att omsätta pengarna i möjligheter, att skapa och känna att man bidrar till samhället, till sysselsättning,  till forskning, till kulturen, till landsbygdsutveckling, allt det viktiga.

Har du haft ett kristet rättesnöre genom livet?

– Ja, det tycker jag. I affärer har det onekligen varit så att jag avstått vissa saker som känts fel. Men jag är även stolt över hållbarhet och miljö, att värna skapelsen, som vi var tidigt ute med i mina bolag och forskningsstiftelser. Ekologisk ekonomi har haft stor betydelse och det engagemanget har jag haft sedan Beijerstiftelsen grundades 1974.

Hur ser du på framtiden?

– Att få fortsätta uppleva det jag gör, jobba vidare, betrakta och vara nyfiken. Just att jag är nyfiken, på människor och livet, är min dröm att få fortsätta vara.