Biskop Dalman: Dumt att börja sälja våra kapell

I biskop Johan Dalmans bok ”Högt i tak i heliga rum” utvecklar han sina tankar kring Platser med stort P till brädden fyllda med ”Heliga Andes ordlösa tilltal och människors vittnesbörd och livshistorier”. Svenska kyrkans fastighetsbestånd, främst med fokus på kyrkobyggnader, är en av hans hjärtefrågor.

Detta är en låst artikel. Logga in
DIGITAL PRENUMERATION

Få tillgång till allt på sajten!

Första månaden 9 kr (ord pris 125 kr) Därefter 50 % rabatt i ett halvår. Avsluta när du vill. 

  • Eget konto med full tillgång till kyrkanstidning.se
  • E-tidning - papperstidningen i digital form
  • Nyhetsbrev, temabilagor, poddar, quiz och det praktiska verktyget Idé & inspiration
Köp

Även om Johan Dalman i första hand uttalar sig om kyrkor kan inspiration från hans tankar appliceras på många av Svenska kyrkans byggnader. Som ibland är både en prästgård och ett kapell, exempelvis Vens prästgård.

– Heliga rum är aldrig tomma även om ingen är där. Därför är de också något av kyrkans största materiella och immateriella tillgångar att förmera, inte bara förvalta. Vi formar dem och sedan formar de oss. Att satsa på dem är rena missionen.

En såld fastighet är en såld fastighet; det som förr utgjorde en välskräddad fastighetskostym i en församling krymper nu. Vad gör den krympande kostymen med människors uppfattning om kyrkan som samhällsinstitution?

– En engelsk metodist suckade en gång till mig: ”Det dummaste vi någonsin gjort var när vi började sälja våra kapell - vem engagerar sig i en rörelse på tillbakagång?” I min värld ska det oerhört mycket till innan vi ens snuddar vid tanken på att göra oss av med en kyrkobyggnad. Ingen regel utan undantag så klart, men i de allra flesta fall är varje kyrka en, måhända slumrande, mänsklig laddningsstation.

– Utan att romantisera utmaningarna, fastigheter kostar och ställer krav, är jag övertygad om att de alltid ger mer än de tar. Det goda samhället behöver kyrkorna – utan dem falnar lägerelden.

Hur kan en församling tänka när den ska göra en lokalförsörjningsplan i framtiden? Hur ska Svenska kyrkan satsa på och vårda rätt byggnader?

– Församlingens kyrkor äger i någon mån sig själva. De står där inte sällan tack vare generationer av sockenbors uppoffringar och kärlek till hembygden. Vi ärver dem och har ansvar för att ge dem vidare till kommande generationer. Innanför kyrkans fyra väggar förenas, bildligt sett, det lokala vardagslivet med löftet om gudsriket. Kyrkobyggnadens ursprungsroll som på en gång högtidsrum och gillestuga behöver vi hjälpas åt att återupptäcka.

– Församlingshem kan vara praktiska, men de bär inte på samma historia som kyrkorummet. Vi får se till att, med varsam hand och i armkrok med berörda myndigheter, göra kyrkorummen minst lika praktiska.

Hur kan en församling göra för att gå i riktningen mot ett ökat öppethållande av både kyrkorum och andra byggnader som finns i kyrkans ägo? Hur kan man tänka nytt i tillvägagångssättet att ”fånga in” besökare?

– Börja med att lära känna rummet på djupet och gör många delaktiga av nicke-nyfikandet. Varför ser det ut som det gör? Locka fram människoödena och de nedärvda budskapen ur föremålen. Bli Du med rummet. Flytta sedan successivt in fler aktiviteter i kyrkan - inte för att det blir enklare (till en början antagligen tvärt om) utan för att det är det rummet är till för. Barngrupp, kyrkoråd, konfirmandkväll, sopplunch med mera med mera är en lovsång till Skapelsens Gud – ja hela det goda samhället är djupast sett en lovsång till Skapelsens Gud. Vad det innebär för kyrkorummets framtid ska vi hjälpas åt att utforska! The sky is not even the limit.