EFS vill ­vitalisera Svenska kyrkan

Ett stort rött hjärta svävar över församlingen. Längst ner i kyrksalen leker några barn och bryr sig inte alls om att lyssna på predikan eller att människor reser sig och sträcker upp händerna under lovsången.

Det är söndag eftermiddag i Furulundskyrkan i Partille och unga och gamla har samlats för att fira gudstjänst tillsammans, en gudstjänst som är enkel och folklig, utan någon stor liturgisk överbyggnad.

Men det är inte fullsatt. Församlingsherden Claes Josefsson säger att man fortfarande återhämtar sig efter pandemin, det är inte lika många på gudstjänsterna som tidigare. I dag samlar man ungefär 150 gudstjänstfirare på söndagarna och avknoppningen Öjersjökyrkan har drygt 100.

Skyltfönster för samarbetet med kyrkan

Svenska kyrkan i Partille har blivit något av ett skyltfönster för den samverkan som sker mellan EFS och Svenska kyrkan. Furulundskyrkan har sina rötter i en EFS-förening som bildades i området under 1980-talet och verksamheten har till stor del burits av entusiastiska EFS:are. Kyrkan har sedan format ytterligare en samarbetskyrka, Öjersjökyrkan. Claes Josefsson ser stora fördelar med samarbetet.

– Svenska kyrkan har ett enormt förtroendekapital. Därför vänder sig människor till oss, de litar på att vi vill dem väl, säger­ han.

EFS bidrag är bland annat ideal­iteten. Före pandemin fanns det 200 volontärer i Furulundskyrkan. Claes Josefsson tror inte det är lika många i dag, men det visar på potentialen.

Varför behövs EFS-föreningen, kan inte människor engagera sig ändå?

– Det är en berättigad fråga. Jag skulle svara att EFS-föreningen gör att det blir mindre sårbart. Nu finns det en organisation och en styrelse som bevakar EFS kärnämnen och säkerställer engagemanget och fortlevnaden, ­säger han.

Hildegaard Haag, ordförande i kyrkorådet, kom först i kontakt med EFS i vuxen ålder, genom ­rörelsens närvaro i församlingen.

– Det som kyrkorådet tycker är väldigt positivt är lekmanna­ansvaret. Det är något jag själv brunnit för länge och något som EFS nu sporrar hela pastoratet till, säger hon.

Hon ser att människor i både Furulundskyrkan och Öjersjökyrkan får uppgifter och ansvar. Det avspeglar sig bland annat i gudstjänsterna.

– I kyrkorna vill man engagera många i gudstjänsterna, och det påverkar ju utformningen. Men att gudstjänstformen är lite annorlunda kan den ju vara på ­andra håll i Svenska kyrkan också, säger hon.

Pastoratet består förstås inte bara av samarbetskyrkorna. På andra håll har det ibland uppstått frågor kring Furulundskyrkans och Öjersjökyrkans inriktning.

– Andra kan fundera och uppleva att de inte är lika andliga som de i EFS. Men det är missförstånd som man måste tala ut om, det är förstås inte så vi ser det från kyrko­rådets sida, säger Hildegaard Haag.

En intern väckelserörelse

Magnus Persson är nog den i Sverige som arbetar mest ihärdigt för att möjligheterna med samverkansformerna ska stärkas och utvecklas. Han är samverkanssekreterare för EFS-Svenska kyrkan och står i spetsen för den kampanj som går ut på att sprida kunskap om EFS inom Svenska kyrkan.

– Jag möter inte mycket kritik mot EFS när jag är ute, det jag möter är snarare okunskap, säger han.

Han betonar att relationen mellan EFS och Svenska kyrkan inte handlar om ekumenik. EFS är en del av Svenska kyrkan och har under 166 år valt att verka som en inomkyrklig väckelse­rörelse.

– EFS är inte en organisation i opposition mot kyrkan, utan vill med sina resurser verka för kyrkans vitalisering, säger han.

Han tycker att han får mycket stöd, bland annat finns det flera biskopar som uttalar sig positivt om fördjupad samverkan. Ändå uppstår det hinder på vägen.

– Vi ropar i Svenska kyrkan ­efter större lekmannaengagemang, men Svenska kyrkan har blivit så professionell att det ibland uppstår krockar med systemet när lekmän ska ta ett större ansvar, säger han.

EFS har rötterna i lågkyrkligheten men är på väg att bli en bredare rörelse.

En klassisk kristen tro

En person som kommit in i EFS utifrån är Jan Hallquist, som varit ordförande i OAS-rörelsen, och som nu är styrelseledamot i EFS riksstyrelse. Han upplever att EFS står för det han kallar en klassisk kristen tro, och där kunde han känna sig hemma.

– I EFS finns en väldigt tydlig önskan att vara en kyrka som förnyas och lever i den värld vi lever i, utan att göra avkall på grunderna i evangeliet. Samtidigt betonar man bibelläsning, bön och förkunnelse, säger han.

Han tycker att denna profil borde kunna rymmas i Svenska kyrkan även i framtiden.

– EFS kan bidra till hur man ­lever mission, och kan vara en ­resurs i Svenska kyrkan när det gäller att nå ut, säger han.

Det finns de som är kritiska till EFS, men det är svårt att få någon att uttala sig i tidningen. En öppen kritiker är dock Cecilia Cervin, som nyligen skrev en debattartikel i Kyrkans Tidning där hon ifrågasatte varför just en rörelse som EFS ska stöttas av Svenska kyrkan.

– Jag uppfattar det som att EFS har många sekteristiska drag. Det är som att man uppfattar sig som lite heligare än andra fattiga syndiga människor. Men för mig handlar det mer om själva principen, varför ska EFS, som är en ­liten rörelse, kunna leva på Svenska kyrkans medel, säger Cecilia Cervin.

Hon tycker att modellen med samarbetskyrkor är en motsägelsefull konstruktion. Om nu EFS är en del av Svenska kyrkan och inte något som kommer utifrån, varför behövs då samarbets­kyrkor för att EFS:are ska kunna engagera sig?

– Samverkan handlar om att två parter med olika inställning och kompetenser samarbetar mot ett gemensamt mål. Men om nu EFS och Svenska kyrkan är lika, som alla säger, varför ska man ha samverkan då? Av EFS skulle jag önska att de ställde upp i församlingarna utan förtecken, för att arbeta tillsammans med oss andra på lika villkor för Guds rike på jorden!

Fromhetsstämpel

För EFS ­missionsföreståndare Kerstin Oderhem är det ingen ­nyhet att somliga tycker att ­rörelsen är väl from. Det är dock en beteckning hon värjer sig mot.

– Jag skulle önska att man inte satte en fromhetsstämpel på oss. Jag tror inte heller det är så EFS:are ser på sig själva, det vore sorgligt i så fall. Jag skulle hellre önska att vi kunde säga att vi är en bönerörelse och en bibelläsarrörelse, säger hon.

Men varför behövs då EFS som organisation? Hon menar att fördelen är att EFS kan fokusera helhjärtat på missionsuppdraget.

– Det betyder inte att andra uppdrag skulle vara oviktiga, men att vi funnit vårt uppdrag i detta. Det är den spik vi slår på, säger hon.

De lokala missionsföreningarna främjar sedan både missionsintresse och lekmannaengagemang. Hon tror att föreningarna också kan bidra till att forma kristna gemenskaper i Svenska kyrkan.

– Vi vill erbjuda plats för engagemang, ansvarstagande och att växa i sitt lärjungaskap.

Hon menar att EFS bygger på en vision, och den som blir medlem kan känna mening i att arbeta tillsammans med anställda mot ett gemensamt mål.

– Jag säger ja till en vision att få vara med och göra Jesus känd. Det är det som utgör själva motivationen till lekmannaengagemanget i EFS.