Salig den skara som möts igen i det stora försvinnandet

Enligt den välkända psalmen så går livets gång i två enkla steg. Det första steget är ”tidevarv komma” och det andra steget är ”tidevarv försvinna”. Lätt att förstå. Vi kanske relaterar till det som födelse och död? Eller som stunder i livet, tider och gemenskaper som liksom uppstår och av en eller annan anledning sedan försvinner? Universums uppkomst och ett framtida slut? 

Tyvärr säger psalmen inget om vad som sker när tidevarvet upphört att försvinna. När själva försvinnandet försvinner. Vad finns kvar då? Kommer det ett nytt tidevarv och sedan ett nytt försvinnande? Eller är det bara försvinnandet kvar?

Jag har aldrig dött. Varken som barn, ungdom ­eller vuxen har döden kommit till mig. Så länge jag kan minnas har jag varit mer eller mindre levande varje dag. Det känns orättvist när jag tänker på hur många som dött före mig, men det är ju så livet är. Orättvist alltså.

Så jag vet egentligen ingenting om döden. Och om det som sker efter livet vet jag ännu mindre. Jag vet att jag en gång kommer att dö, att döden kommer att hämta även mig och att jag, en dag, ska vara en av dem som levat för länge sedan. Ett gulnat ­fotografi på en sommarstugevägg, och sen inte ens det. Bara ett försvinnande. 

Men jag vet ingenting om den andra sidan. Det enda jag vet är att det är ljust där, för det har folk berättat som sett den där tunneln. Så kom ihåg att begrava mig med några böcker för det verkar som om man kan läsa där. Ta några riktigt tjocka. Bröderna Karamazov kanske? Eller Hanya Yanagiharis Ett litet liv, den har jag aldrig lyckats ta mig igenom. Glöm inte mina glasögon är ni snälla.

Glöm inte heller mina gester och mitt tonfall, mina dumma skämt och hur jag en gång i tiden visste allt. Glöm inte hur skäggstubben kittlade vid nattningen, hur jag brukade bära dig på min rygg uppför trappan i radhuset vi bodde i. Glöm inte promenaderna när du pratade och pratade och pratade och jag bara lyssnade. Jag har tyvärr glömt alla ­Pokemons du lärde mig på de där promenaderna, men det är väl så livets gång är. Allt försvinner. Även Pokemons.

För härlig är jorden och härlig är vår himmel. Dagar som långsamt går i skuggan genom de fagra riken på jorden lämnar och sätter sina spår. Som fötter i blöt sand.  Vissa spår stannar kvar, andra sköljs bort av vågorna. Som tårar i regn.

Men tydligen ska alla tårar torkas bort och alla sparvar ska tas om hand, som liljorna på ängen, och allt kött är hö och gräs och blommor som vissnar. Och alla förtorkade ben ska få liv igen. Och om vi lyssnar noga ska vi höra rasslandet när ben sätts till ben och fogas samman, ljudet av det ständiga myllret som pågår under ytan, de gamla sångerna vi sjöng.

Saliga de som sörjer för de ska bli tröstade och ­saliga vi som sörjer för vi har upplevt något fint och viktigt som tagits ifrån oss. Saliga de som tröstar, som omsluter de sörjande med sina vingar av kärlek och värme. Saliga de som delar smärtan, saliga de som glömmer smärtan och saliga alla oss som en gång kommer att försvinna.

Salig den skara som i det stora försvinnandet kommer mötas igen, klädda i glömskans vita kläde­dräkt och igenkännande något i varandra. Salig är domaren som står bredvid den dödsdömde, slaktaren bredvid grisen, fången bredvid fångvaktaren när de tillsammans blickar ut över en mjölkvit horisont där kristallskeppen ligger ute på redden och väntar. På att en dag komma in till land för att hämta oss. Kanske försvinnandet upphör då? Eller så förs vi djupare in. 

Tidevarv komma, tidevarv försvinna.