Vi anar en värld av ­översvallande och obegriplig generositet

Demokratin, klimatet och den fredliga ­samhällsordningen – allt tycks hotat. ­Kommer det goda, fredliga samhället vara mer än en dröm för våra barnbarn? Kommer vi någonsin ­kunna ­njuta av varma sommardagar utan att ­samtidigt känna ­budskapet om undergången i våra kroppar?

Det värsta är att vi verkar oförmögna att göra ­­något. Att komma samman och fatta ­gemensamma, klarsynta och modiga beslut. Kan vi inte se vad som är annalkande? Resignationen ligger nära. Vi kurar ihop oss, tänder ljusen på bordet, drar ned rull­gardinen och stänger ute den hotfulla världen. ­Kanske har tanken på det gudomliga riket aldrig varit så lockande – det godas seger över allt mörker och all förtvivlan.

Vi är långt ifrån de första att se mörkt på vår egen samtid. Det kanske alla de som gått före oss har gjort. Pest. Krig. Tyranni. Onda makter som väntar på att ta överhanden. I den tid och på den plats där Jesus förkunnade var längtan efter riket stark; befrielsen från den förhatliga ockupationsmakten. Gudsfolket återupprättat.

Men Jesus svarade inte an på dess förväntningar. Tvärtom. Han varnar rentav för dem som utropar att gudsriket har tagit konkret gestalt här och nu. Och i historiens ljus kan vi nog säga: det finns goda skäl till det.

Han lät dem höra en annan liknelse: ”Himmel­riket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har vuxit upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.”

Han använde också en annan liknelse: ”Himmel­riket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.” (Matteus­evangeliet 13:31–33)

Gudsriket finns i det lilla och obemärkta. Det som växte till i det fördolda, och som alla kanske tog för givet. Det som sås svagt och uppstår fullt av kraft. I ett frö som på ett år blir till en ­imponerande ört; i surdegen som långsamt förvandlar degens ­karaktär.

När Jesus ska beskriva vad som ­kännetecknar detta fördolda rike använder han sig av berättelser som framstår som lätt absurda. Förlåtelse utan gräns; att frivilligt göra mer än det som förväntas av oss; att glömma sitt eget och ”gå två mil” (Matteusevangeliet 5:41) med den som har makten över oss.

Detta är inte hämtat ur en handbok för att bygga ett fungerande jordiskt rike – det är en annan värld vi anar. En värld av översvallande och obegriplig generositet. Inte så underligt att det är i bildform som Jesus talar om gudsriket.

I Lukasevangeliet säger Jesus: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” (Lukasevangeliet 17:20) Guds rike är inom er. Det finns där redan i våra liv.

Det kan vara som ett senapskorn, men det finns där. När vi spontant och osjälviskt hjälper ­någon annan. I förälderns oro för sina barn. När vi ser till andras intressen snarare än våra egna. Mitt i till­varons mörker finns ljuset närvarande. När vi själva minst anar det, när vi kryper ihop inför ­tillvarons hot, får vi vara med och glänta på dörren till det ­förunderliga gudsriket. Även i den mörkaste ­adventstid. Guds rike är nära.

Erik Sidenvall

Stiftslektor, Växjö stift, och adjungerad professor i kyrkohistoria, CTR, Lunds universitet