Vilken kraft när ordet och musiken blir till i rummet

Rummet är fyllt av förväntan. Människor är uppklädda och nöjda över att äntligen vara på plats. Man hör prassel av papper och diskreta samtal när människor försöker bana väg mellan gångarna. ­Orkestern är propert klädd i diskret färgade klänningar eller mörka kostymer. Stråkarna längst fram, blåsare av olika slag bakom dem och närmast fonden en liten grupp slagverkare. Man hör hur några orkestermedlemmar svagt övar de svåraste passagerna i kvällens huvudnummer.

När orkestern börjar stämma fylls rummet av ljud. Intensiteten stegras, och vi som sitter som ­åhörare denna kväll tystnar. Dramaturgin är fastlagd och när dånet från instrumenten lagt sig äntrar dirigenten podiet. Korta applåder. Sedan börjar det. Musiken svävar fram genom rummet och fyller våra kroppar med upplevelser.

Det är något särskilt att vara på plats. Det har vi påmints om under de senaste åren, ofta med ett styng av saknad. Vår musiksmak kan variera, men på denna punkt går inte åsikterna isär. Det är något som föds i detta nu då musiken blir till. Något som fladdrar förbi. Obeständigt men med ett varaktigt avtryck i vårt minne.

Med det talade ordet är det nästan som med ­musiken. Den person som har talets gåva kan ge oss insikter, uppmuntra oss till stordåd eller trösta oss när vi sörjer. Det tror jag vi alla har erfarenhet av. Kanske minns vi en lärare, en predikant eller en ­politiker som kunde skapa den där särskilda närvaron.

Precis som med musiken är det något som föds i det faktiska mötet. Något som blir till i rummet. Att talet kan ha en potential att bli något farligt, ­något förledande och nedbrytande, visar bara på den kraft som kan bo i ordet.

”Varifrån kommer musiken?” var regissören Ingmar Bergmans fråga när han sommarpratade i P1 2004. Hur kan något som verkar så flyktigt få så stor betydelse? Frågan kan nog aldrig få ett svar – i vart fall inte ett svar som gör rättvisa åt våra upplevelser.

Kanske är det just det kroppsliga som gör att både talet och musiken kan få så stor inverkan? I de stunder då vi låter oss ryckas med, det ögonblick då våra sinnen aktiveras, gör oss mottagliga men också sårbara. Vi dras in i ett skeende av skapande.

Det är kanske inte så märkligt att Bibelns författare lyfter fram det talade ordet som en bild för Guds aktivitet. I söndagens text från Psaltaren kan vi bland annat läsa: ”Han talade och allt blev till, han befallde och det skedde” (Psaltaren 33:9). Bara ett av många exempel på hur tillvaron tar form som ett resultat av Guds tilltal. Talet blir skapelse i handling.

Kyrkan är där evangeliet förkunnas – i ord, och i handling. Guds rike träder in i världen där ordet talas och där ordet ”görs”. På en plats, i en tid, förverkligas något som världen inte riktigt kan rymma. Eller i vart fall något som inte kan låsas in i slutna rum och i en verklighet kontrollerad av oss. Vi får vara med i ett skeende av skapande mitt i en bristfull tillvaro. Vi blir Guds medarbetare.

Ibland har vi tur och får vara med och se synliga, konkreta resultat. Vi får känna glädjen över att få vara med och bygga upp. Men långt ifrån alltid. Det vi gör, kanske för att vi inte har något val, verkar lika obeständigt och osynligt som musiken. Inget som är värt något. Det finns i ett ögonblick, sedan är det borta. Men ett annat perspektiv är ju möjligt. Orkestern spelar upp. Musiken fyller skapelsen. Där är vi med. Det ligger en kraft i de toner vi får vara med och spela.

Erik Sidenvall
Stiftslektor, Växjö stift, och adjungerad professor i kyrkohistoria, DTR, Lunds universitet