Historisk bok: En värdefull undersökning om den nyevangeliska väckelsen

Hur blev relationen till socknen och Svenska kyrkan, när den nyevangeliska väckelsen organiserade sig, först som Evangeliska fosterlandsstiftelsen 1856 med ledare som Carl Olof Rosenius och Hans Jacob Lundberg och därefter 1878 även som en utbrytare under namnet Svenska missionsförbundet? Hur blev relationen i Siljansbygden i Dalarna, som var starkt präglad av Svenska kyrkans gudstjänstliv, sockendräkten och kyrkbåtsrodden?

Detta är ämnet för Torbjörn Larspers: Socken, kyrkoför­samling, missionsförsamling. Kristen kultur och gemenskap i Siljansbygden 1862–ca 1920.

Författaren, som är högskole­lektor i kyrkohistoria i ­Uppsala, har här skrivit en intressant bok, som är starkt präglad av små källor, ett slags mikro­historia.

Undersökningen visar att medlemskap i en missionsförsamling kunde kombineras med både medlemskap och aktivitet i Svenska kyrkan. Den nyevangeliska väckelsen sågs som en del av det gemensamma. Därför kunde en klockare i Orsa kyrka också vara ordförande i missionsförsamlingen. ­Likaså var det naturligt att Daniel ­Wikström, som var mycket ­engagerad i missionsförsamlingen i Leksandsbyn Laknäs, också 1903 kunde köpa en ångbåt som varje söndag transporterade Laknäsbor till Leksands kyrka.

Det blev också så att på många håll ansåg socknen eller byn att det var viktigt med ett ­missionshus. Det blev en naturlig samlingsplats för hela byn. Allehanda föreningar kunde där ha olika sammankomster. Där serverades också kaffe och måltider. Det hände även att en missionsförsamling ­kunde ­öppna sina lokaler för politiska möt­en. Riksdagsledamoten ­Daniel Persson i Tällberg använde den möjligheten på 1890-­talet.

För gemenskapen i byn betydde det också en hel del att missionshuset blev centrum för barnens söndagsskola. Dit kom barn från hem som hörde till missionsförsamlingen och från hem som inte gjorde det. På många håll gav man också hjälp till sjuka och fattiga.

I Leksand var det missionsförsamlingens ungdomar som 1914 tog initiativ till att anställa en församlingssyster för socialt ­arbete. I protokoll kunde det stå att hjälp skulle ges till behövande i församlingen, men för det mesta utsträcktes insatsen till att omfatta alla boende på orten.

Det var mycket värdefullt att Torbjörn Larspers kunde göra en bred undersökning på ett område i kyrkohistoria som hittills behandlats väldigt litet.

Ingemar Bergmark