"Förändringarna känns som myndighetskrav"

I går firades Katarinamässan för sista gången före sommaruppehållet. Söndagen den 26 augusti planeras nästa Katarinamässa i kyrkan på Södermalm i Stockholm. Men hur mässan kommer att se ut då vet ingen i dag. För den 15 augusti ska församlingen och domkapitlet ha kommit överens om hur mässan ska förändras för att passa den nya kyrkohandboken. Dispensen som experimentförsamling är slut för Katarina.

Den andra söndagen efter trefaldighet lyssnade 335 personer till kyrkoherde Olle Carlssons predikan. Lisbeth Gustafsson talade om Katarinamässan som en plats att andas på, ett rum skapat av varsamma händer med hänsyn till andliga skrubbsås, där vi får "vila, vara och växa", musik i många olika former framfördes och lekmannainslagen skapade delaktighet. Som vanligt fanns ingen agenda, men att döma av kraften i psalm- och växelsången var vana gudstjänstfirare på plats.

Agneta Holm upptäckte Katarinamässan i samband med en stor sorg för ett antal år sedan. När Kyrkans Tidning börjar prata med henne i kyrkbänken har hon firat mässa och känner sig "lätt i kropp och själ".

– Det är så mycket här som har hjälpt mig. Inledningen av själva mässan betyder mycket för mig, stämningen och gemenskapen. Det är rofyllt här fastän själva kyrkan är så stor och människor vandrar fritt. Det är en sådan frihet i själva kyrkorummet. Just modet i sinnesrobönen, att förstå skillnaden på det jag kan påverka och det jag inte kan förändra, och ropet Herre hör min bön känns så meningsfullt när det känns tungt och jobbigt.

Agneta Holm säger att Olle Carlsson hittat en form i mässan som fungerar och hon hoppas att upplevelsen, närheten och äktheten kommer att finnas kvar till hösten.

– Jag har börjat se mig om efter en mindre bostad, men jag som inte går i andra kyrkor än den här känner starkt att jag måste hitta något i min hemförsamling Katarina. Så stark har min relation till kyrkan blivit.

– Och jag som vanligtvis inte läser bibeln har ibland gått hem efter en predikan och slagit upp bibelcitat för att kunna fördjupa mig i tron. Olle Carlssons predikningar knyter an till dagens samhälle och känns relevanta. De tar ner bibeln till en nivå som jag kan använda mig av. Det blir inte abstrakt. Det känns helt enkelt väldigt meningsfullt.

När mässan är slut träffar Kyrkans Tidning fyra gudstjänstfirare vid Karl XII:s dubbeltrappa ner mot kyrkogården. Olof Hedtjärn, Ulla Dahlbäck, Kerstin Ljungström och Araia Ghirmai Sebhatu har alla lång erfarenhet av Katarinamässan.

Kerstin Ljungström, som sjungit i kören vid dagens mässa, är bekymrad över de förändringar som måste göras.

– Jag är rädd att att våra låga trösklar kommer att höjas om mässan måste förändras för att passa in. Just att även den som inte vet vad den tror är välkommen hit, är en styrka. Jag som själv är prästunge och har gått i kyrkan så länge jag minns, och kan alla gamla texter utan och innan, känner oro för att formalismen ska ta över.

Olof Hedtjärn är inte själv döpt eller konfirmerad, men har låtit döpa sina barn sedan han kom i kontakt med Katarina församling.

– Just kravlösheten, känslan och närvaron gör att man vill komma hit. Just i det här fallet känns det inte som en poäng att förändra något som är så bra, det här känns bara som ett myndighetskrav.

Ulla Dahlbäck är kyrkvärd och tycker att det är tråkigt att "debatten i media skapat en oförsonlig ton". Hon hoppas på ett respektfullt samtal där man hittar en lösning.

– Lisbeth Gustafsson sammanfattade det hela så bra i dagens mässa, att det här är ett andligt hem. Jag tror att det är Guds vilja och kärleksbudskap att vi ska fortsätta fira mässa som vi gör.

Araia Ghirmai Sebhatu har besökt alla kyrkor på Södermalm och även försökt lära känna den nya kyrkohandbokens ordning sedan den introducerades. Men han föredrar att komma tillbaka till Katarinamässan. Han har lite svårt för det nya.

Men vad säger ni till dem som tycker att det saknas delar i Katarinamässan, att syndabekännelse och trosbekännelse inte ser ut som de brukar i Svenska kyrkan?

– Starkare andlig upplevelse än vad jag får här är svårt att tänka sig. Tvärtom är det ett större djup än på andra håll. Bara att dela tystnad med 500 andra personer är en otroligt stark upplevelse, säger Ulla Dahlbäck.

– Just att det finns flera dörrar in till kyrkan än bara genom huvudentrén, känns bra, säger Olof Hedtjärn. Jag tror att många kan ha svårt för att kyrkan är så platt som den är här i Katarina, om man är van vid en hierarki.

– Att prästerna ställer sig bredvid gudstjänstfirarna gör att de känns mer som jämlikar, att de säger sig vara sökare trots att de bär kyrkans dräkter. Det känns bra.