Olyckligt när debatten om Katarinamässan ger badwill

Går man från Katarina kyrka över Mosebacke torg är det, enligt Google Maps, nio minuters promenad till Slussen. Därifrån är det tre hållplatser med tunnelbanans röda linje och sedan är man framme på Östermalmstorg. Där ligger biskopsvåningen i Stockholm.

Det naturliga hade varit att ta den vägen för att fortsätta de samtal som uppenbarligen strandat om de konkreta frågorna runt Katarinamässan. Hur kan stift och församling mötas i den ömsesidighet som på kyrkans språk heter främjande och tillsyn? Vilka element i Katarinamässan önskar man ha dispens för – finns det rentav näraliggande lösningar i handboken? Eller går det att lösa genom att behålla Katarinamässan som den är och samtidigt fira en handboksenlig huvudgudstjänst i Allhelgonakyrkan?

Nu förs ”samtalet” istället på debattsidor och i sociala medier, vilket av flera skäl är olyckligt. Dels för det stora antal gudstjänstfirare i Katarina, som nu känner sig påhoppade och ifrågasatta i sitt gudstjänstliv. Dels för det ännu större antalet människor i kyrk-Sverige som har berörts och inspirerats av framgångarna i Katarina, som nu undrar vilken plats det finns för nytänkande och evangelisk frihet i kyrkans gudstjänst. Dels för samarbetsklimatet i Stockholm när namnkunniga företrädare offentligt ifrågasätter varandra.

Detta skapar badwill. Det är som sagt olyckligt. I detta fall känns det också helt onödigt – så bra som lokaltrafiken är i Stockholm.