Församlingarnas ställning har minskat och kyrkostyrelsens ökat

Gudmund Danielson, före detta domprost, Uppsala
Nationell nivå vill kontrollera ett centralstyrt system, församlingarna ska finna sig. Men till vilken nytta, undrar debattören. Foto: Lars Rindeskog

Församlingarnas ställning har förminskats till något som liknar ett maskformigt bihang. Nu ska de inordna sig i ett nytt centralstyrt system som kyrkostyrelsen har makt över. Men det finns ingen garanti för att det blir bra, skriver debattören.

Sedan 1962, året för den senaste allmänna pastoratsregleringen – stora oredan kallad – har man sagt att efter allt detta arbete med kyrkans organisation, så måste vi nu ägna oss åt verksamhetens innersida. Det har inte blivit mycket med det. Däremot har det blivit en massa arbete med kyrkans organisation. Till vilken nytta?

Strukturutredningen Närhet och samverkan, med Lars Johnsson som ordförande, innebar att församlingarnas ställning i kyrko­organisationen förminskades till något som liknar ett maskformigt bihang. Vad jag saknar Bengt Kindbom, som under hela arbetet med kyrkoordningen gång på gång förde fram sitt mantra: församlingarnas ställning ska stärkas.

”Vad jag saknar Bengt Kindbom, som under hela arbetet med kyrkoordningen gång på gång förde fram sitt mantra: församlingarnas ställning ska stärkas.”

Nu är det inte längre så att församlingarna är det grundläggande som övriga nivåer bygger på (Närhet och samverkan, sidan 172). Det försvann redan år 2000 och det tydliggjordes när församlingsråden inte längre skulle utses av församlingarna.

Åtminstone sedan 2000 har en tydlig tendens till centralisering med åtföljande hierarkisering kunnat märkas. Församlingarnas ställning i organisationen har minskats till ett minimum, och kyrkostyrelsens har ökat. Till vilken nytta?

Nu ska man alltså centralisera ekonomi- och löneadministrationen. Det ska alla tvingas med i (jo, så menar man eftersom alla ska vara med och betala). Det här har inget med kyrkosyn att göra, säger Lars Johnsson i Kyrkans Tidning. Nej, han tyckte inte heller att församlingarnas marginalisering i Närhet och samverkan hade med kyrkosyn att göra.

Nu ska församlingar och pastorat tvingas att inordna sig i ett nytt centralstyrt system. Och det är klart att den som sköter redo­visning och lönehantering – kyrkostyrelsen – har makt över dessa. Stordrift är ingen garanti för att det blir rätt.

I Uddevalla kommer man nog att jobba på med ärendena, men någon lokalkännedom har man inte. Det kommer att uppstå fel i Uddevalla och man kommer inte att upptäcka det som blivit fel i de lokala enheterna.

Min egen erfarenhet från den tid mitt pastorat skötte lönehanteringen åt ett grannpastorat talar tydligt för att det handlar om mycket mer än att skriva siffror.

Men är man kyrkostyrelse så är man. Då ska man naturligtvis styra. Den grundläggande enheten får finna sig.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Kyrkomötet

Prenumerera på Nyhetsbrev

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.