– Det här blev faktiskt värre än jag trodde. Mitt förtroende för Svenska kyrkan är rubbat men jag tycker att det är bättre att kämpa och verka inne i en organisation än att lämna den. Däremot har jag mött några församlingsbor som lämnat Svenska kyrkan efter det som hänt, säger Anne Mousa Ståhl.
– Allt det jag trodde Svenska kyrkan stod för – etik, moral och känsla för människor – har kommit på skam. Kompetens och professionalitet brister.
Det hela började med att Norra Gotlands pastorat lades samman 2014 av pastoraten Väskinde, Stenkyrka, Bunge, Forsa, Othem-Boge och Gothem.
I samband med att storpastoratets ekonomi sågs över, med bland annat en omfattande fastighetsdel med 25 kyrkor och sammanlagt 72 tak, beslutade kyrkorådet att sälja några prästgårdar.
Först såldes Fårö prästgård till hyresgästen sedan tio år för 3,5 miljoner kronor, mitt emellan två mäklares värdering.
Väskinde prästgård såldes efter något år till kyrkoherde Martina Åkeson Wollbo, hyresgäst sedan 17 år, också den för en summa mitt mellan två värderingar, 3,4 miljoner kronor.
– Därefter gick ytterligare något år och det ekonomiska läget blev något sämre, säger Martina Åkeson Wollbo. Kyrkorådet beslutade att sälja Stenkyrka prästgård. Vi ville få loss pengar för att bygga ett nytt församlingshem i Stenkyrka, som vi verkligen behöver.
Gruppen bakom Stenkyrka utvecklingsbolag var villig att köpa prästgården från 1700-talet för sammanlagt 3,5 miljoner kronor, det vill säga ett övertagande av ett lån på 1,7 miljoner kronor och en summa på 1,8 miljoner.
En privat aktör gav sig in i affären, trots att prästgården inte lagts ut på öppna marknaden enligt beslut av pastoratets kyrkoråd, och gav sitt bud på 5,4 miljoner kronor. Budet antogs av kyrkorådet och nu ska affären slutföras.
– Jag kan verkligen förstå utvecklingsbolagets besvikelse. Men med de två ytterligare miljonerna vi får in kan vi lägga mer pengar på verksamheten, säger kyrkoherde Martina Åkeson Wollbo som också lägger till att det inte spelar någon roll att det är en ingående församlings ursprungliga prästgård. Nu efter sammanläggningen finns ingen egen ekonomi kvar för Stenkyrka församling i pastoratet.
Det är argument som Anne Mousa Ståhl inte ger mycket för:
– Vad ska man ha en verksamhet till om det inte finns medlemmar eller förtroende kvar? Det här är en prästgård som betalats av socknens människor sedan 1700-talet. Vi gick in i pastoratet 2014 med en god ekonomi, till skillnad från några andra församlingar och pastorat. Men det har vi ingen glädje av.
Vad skulle utvecklingsbolaget göra med gården?
– Ordet utvecklingsbolag är missvisande, det här är en grupp som skulle ta vid och samla organisationer, föreningar, småföretag, skola och människor i en lokal sammanhållning och gemenskap som kyrkan delvis tappade när församlingen gick in i storpastoratet, säger Anne Mousa Ståhl.
Men församlingsrådet hade väl representanter i kyrkorådet när beslutet att sälja till privatpersonen togs? Kunde inte de ha stoppat beslutet?
– De två, den ordinarie ledamoten och suppleanten, lämnade rummet eftersom de var jäviga när beslutet togs. Båda hade aktier i utvecklingsbolaget, säger Anne Mousa Ståhl som anmärkt på försäjningsprocessen hos både domkapitel och revisorer.
– Ska fastigheten säljas till någon annan än utvecklingsbolaget, ska fastigheten ut på öppna marknaden. Inte säljas bakom ryggen på oss. Vi i församlingsrådet ska höras före en försäljning, enligt kyrkoordningen.
Kyrkoherde Martina Åkeson Wollbo säger dock att det självständiga beslutet ligger hos kyrkorådet.
– I ett pastorat har vi helikopterperspektiv och helhetsgrepp. Vi måste se till alla våra medlemmars tillgångar och intressen
