Missionen 150 år: Bör vi fira eller skämmas?

”Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten. Långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.”

Så beskrivs mission av magasinet Uppdrag Mission, som ges ut av Lunds missionssällskap (LMS) i samarbete med Act Svenska kyrkan. Det är en sammanfattning av den missionssyn som dominerar i stora delar av Svenska kyrkan i dag.

Omvändelsearbete av "hedningar"

Men det är också en beskrivning som hade fått Svenska kyrkans första missionärer att häpna. De män som sändes ut i slutet av 1800-talet var rättrogna lutherska präster med tydliga kallelser: att ge zulufolket i Sydafrika och tamilerna i södra Indien varsin folkkyrka av svenskkyrklig modell.

Biskop emeritus Jonas Jonson beskriver i sin bok Missionärerna hur Svenska kyrkans mission föddes i en miljö av konkurrens. Inom väckelserörelserna fanns en stor missionsiver och till slut kände ledningen för Svenska kyrkan att den måste visa att statskyrkan också var kapabel att bedriva utlandsmission. Det fick det något märkliga resultatet att svenska staten stöttade kristet omvändelsearbete av ”hedningar” på andra kontinenter. 

Frågan i dag är om Svenska kyrkan bör fira eller skämmas för sin mission? Begick missionärerna övergrepp mot lokala kulturer genom sitt arbete?

En produkt av den svenska missionen

Andra missionsorganisationer hade hunnit före de svenska missionärerna till missionsfälten i Sydafrika och Indien. Den första och egentligen enda plats där Svenska kyrkan byggde upp en kyrka från grunden var i dåvarande Rhodesia, dagens Zimbabwe.

Kenneth Mtata, präst i den lutherska kyrkan i Zimbabwe och chef för Kyrkornas världsråds program för diakoni, är en produkt av den svenska missionen, på fler än ett sätt.

– Min mamma fick komplikationer vid en förlossning och överlevde tack vare vården på det svenska sjukhuset. Och när jag fick en svår brännskada som barn, blev jag räddad tack vare samma sjukhus, säger han.

"Lysande tid när missionärerna var här"

Kenneth Mtata tycker att man ska ha en nyanserad bild av missionen, de svenska missionärerna var inte helgon, men inte heller beräknande kolonialister. Han lyfter gärna fram de positiva delarna, som att missionärer byggde upp skolor och vårdinstitutioner, och dessutom visade omsorg om folket och predikade Ordet.

– Till skillnad från vad många professorer i missionsvetenskap skrivit så tycker vanligt folk att det var en lysande tid när missionärerna var här, säger han.

Men det fanns obalans i relationen mellan missionärerna och lokalbefolkningen. Han tycker att missionärerna borde ha lärt ut svenska, det hade gjort relationen mer jämställd.

– De hade alltid ett epistemologiskt försteg, de förstod hur vi resonerade, men vi förstod inte dem.

Överlämning blev ett problem

Det andra problemet är att överlämningen inte fungerade. När de flesta svenska mission­ärerna reste hem under 1970-tal­et så fanns det inte utbildade zimbabwier som kunde ta över administrationen.

– Det är fortfarande ett stort problem. Kyrkan har hankat sig fram sedan dess, och den fungerar fortfarande inte lika effektivt som när missionärerna var här, säger han.

Överlämningen i Zimbabwe var en del av ett större mönster. Redan tidigt hade tanken funnits att de lokala folken med tiden skulle överta ansvaret för kyrkorna. Men andra, mer omvälvande förändringar, skedde också.

En föränderlig bild av mission

Den framlidne teologen Gustaf Björck visade i sin doktorsavhandling från 2014 hur dramatiskt missionssynen förändrats. Han fokuserade på perioden mellan 1945 och 2000. Genom bland annat intervjuer och studier av kollektcirkulär beskrev han hur Svenska kyrkans mission gick från en betoning av evangelisation och omvändelse till religionsdialog och ett mer jämställt förhållande med andra religioner och kulturer.

Men alla var inte med på den resan. Kajsa Ahlstrand, professor i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, menar att det fanns en spänning mellan missionärernas verklighet och den mer traditionella bilden av mission hos många av missionsvännerna i Sverige. När hon själv arbetade på kyrkokansliets forskningsavdelning på 1990-talet fanns den spänningen kvar. 

– Då kunde man säga att det här vet vi, men det kan vi inte gå ut med på grund av missionsvännernas inställning. Det handlade väl framför allt om religionsdialog, säger hon. 

Religionsdialogen

Att missionssynen förändrats ser hon som ganska naturligt i en folkkyrka som Svenska kyrkan. Redan Nathan Söderblom öppnade upp för en mer ekumenisk syn på andra kyrkor på 1920-talet. Vänstervågen under 1960- och 1970-talet födde en stark solidaritet med tredje världen, vilket fick många missionsarbetare att ta tydligare ställning mot rasism och för afrikansk självständighet. 

Även ursprunget till dagens ­religionsdialog är gammalt.

– Mycket började med att kyrkan började engagera sig i de ­judisk-kristna relationerna. När man gav upp tanken på att omvända judar så blev det naturligt att fråga sig hur man ställde sig till andra troende, som också vänder sig till Gud och försöker att leva goda liv.

Ska man skämmas eller vara stolt över att Svenska kyrkan sände ut missionärer för att ­sprida kristen tro?

– De är inte varandra uteslutande. Det fanns element i det som vi i dag tar avstånd ifrån, framför allt att man inte såg något positivt i traditionella religioner. Men man måste också förstå de missionärer som verkade bland de kastlösa i Indien och såg den brahmanska hinduismen genom deras ögon. 

Men i delar av Svenska kyrkan har inte missionssynen förändrats lika radikalt. EFS skickade ut sina första missionärer till Etiopien 1866, innan Svenska kyrkans mission ens bildats.

– Vi tror fortfarande att människor behöver ta emot frälsningens gåva, för att få förlåtelse och det eviga livet. Det är ett ange­läget uppdrag, säger Erik Johansson, EFS-missionär i Armenien. 

De bästa evangelisterna är lokala kristna

Han menar att EFS och Svenska kyrkans mission länge delade missionssyn, och de samarbetade också nära på många platser. Men de sysslade sällan i första hand med evangelisation.

– Både EFS och Svenska kyrkans missionärer insåg väldigt tidigt att de bästa evangelisterna är de lokala kristna. Det handlade mycket mer om att utbilda evangelister än att syssla med direkt evangelisation.

Även om Erik ­Johansson tror att det är rätt att ägna sig åt evangelisation, så menar han också att det är viktigt för kyrkan att vara ödmjuk och erkänna att allt som skett i Guds namn inte varit gott. Samtidigt tycker han att det är en förenkling att säga att Act Svenska kyrkan inte längre skulle ägna sig åt att påverka och vilja förändra människor i andra delar av världen.

– Man är ju helt bestämd med att propagera för sådant som jämställdhet mellan män och kvinnor, för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är också en form av evangelisation, säger han. 

Mission på samhällsnivå - inte individnivå

Erik Lysén, chef för Act Svenska kyrkan, vill gärna lyfta fram att missionärerna från början hade ett socialt engagemang, och att en majoritet av missionsarbetarna genom åren har varit kvinnor. 

– Efter hand växte det fram en respekt för andra troende, en insikt om att mission inte får ske på ett instrumentellt sätt. Det fanns också en medvetenhet om hur vi evangeliserar, att evangelisation måste bygga på respekt för den andre.

Genom åren har olika strömningar kommit att påverka missionsarbetet. En sådan teologisk rörelse som Erik Lysén menar fick stort inflytande är befrielseteologin. 

– Den sa att mission måste handla om hela samhället. Man kan inte bara rikta in sig på att en individ ska bli kristen. Tron kan inte frikopplas från de orättvisor som finns i samhället.

Fokus på bistånd och ekumeniska relationer 

År 2008 gick Svenska kyrkans mission samman med Lutherhjälpen, som var inriktad på praktiskt bistånd och humanitär hjälp, för att bli det som i dag heter Act Svenska kyrkan. På hemsidor och i annan kommunikation dominerar i dag helt biståndsdelen. Erik Lysén håller dock inte med om att tro och lärande skulle vara styvmoderligt behandlat av Act.

– Men vår kommunikation kring tro och lärande behöver bli tydligare. Vi kan vara lite självkritiska och visa att det inte bara handlar om renodlat bistånd och diakoni, säger han.

Han vill lyfta fram de viktiga ekumeniska relationerna med andra kyrkor, men också hur Svenska kyrkan stöttar teologisk utbildning.

– Det finns resursstarka amerikanska kyrkor som gärna bidrar med stipendier till manliga teologer. Där vill vi vara en progressiv motkraft som satsar på unga kvinnor, för vi tror att vi kan bidra till att reformera kyrkorna på ett positivt sätt, säger han.

Hade Svenska kyrkans mission skickat ut missionärer då, för 150 år sedan, om missionssynen hade varit densamma som i dag? 

– Det är svårt att svara på. Det som utvecklats över tid är religionsdialogen och förståelsen för att Gud finns i alla religioner och tolkningstraditioner. Den insikten är stark i dag och det finns en oändlig respekt för andra troende. Så formen hade varit väldigt annorlunda.