Fredsboken handlar om min egen och världens överlevnad

Lilla ­Fredsboken är en liten bok med stort djup. Boken är en vandring från den starka fredsteologin till det sköra sökandet efter nytt och hållbart liv. På vägen finns många ord och några bilder som tillsammans leder mig som läser till nya insikter och utmaningar.

I den första delen av boken finns KG Hammars ord och tankar. Med sin stora kunnighet och skärpa, förmåga till analys och eftertanke låter ­författaren oss följa Jesus på fredens väg genom historien. I skarp kontrast till den filosofi som bygger sin fred på våld och vapen och som försvarar sitt liv med död och ­förtryck. KG Hammar – lika briljant som alltid.

Mot slutet av bokens inledande del händer något spännande med både innehåll och form. De ord om fred och försoning mellan människor som KG Hammar har slipat på under åren, öppnar sig alltmer mot fred med jorden och försoning med hela skapelsen. Författaren söker sig fram och de egna livserfarenheterna närvarar på ett nytt sätt.

Med detta öppnar sig boken ­också mot det som följer. KG Hammar lämnar över ordet först till Benjamin Ulbricht som gör det ännu mer tydligt att fred på jorden också måste inne­bära fred med jorden. Att följa Jesus på fredens väg i en sargad mänsklighet är att samtidigt följa Jesus på den försoningens väg där varje skapad varelse har sin egen rätt och planeten har sina egna gränser.

Därefter söker sig Fredrika Gårdfeldt och Benjamin ­Ulbricht växelvis ännu några steg på försiktighetens väg, men med bibehållen protest mot överkonsumtion och oförsonlighet. De personliga erfaren­heterna får allt större plats i texten och tar läsaren med in i ett praktiskt liv för rättvisa och fred. Att vara en följare till ­Jesus blir en möjlighet också för mig som läser, lyssnar och lever i min egen vardag. I ett särskilt avsnitt får jag även lära känna några olika delar i den Svenska fredsrörelsen.

Efter detta avsnitt är det förberett för KG Hammar att ta nästa steg och lämna över ordet till Lotta Fång. Här blir texten ännu mer personlig och sammanhanget ännu mer skört. Hur beskriver man vägen genom sin egen öken? Vad kan sägas och vad måste få vara outtalat? Jag ser hur Lotta verkligen vill beskriva utan att föreskriva. Och berättelsen blir skör på ett sätt som avrundar boken och gör den till en helhet.

Många gånger bjuder läsningen av denna bok på nya insikter och utsikter. Många ord och uttryck vill jag spara på, vara rädd om och även ge vidare. Som KG Hammars många bilder och motbilder. De två fredsprocessionerna in i Jerusalem. Riket av ”annat slag” som inte förand­ligar människan men förvandlar samhället. Paulus önskan om fredsförsamlingar. Hur det rättfärdiga kriget är ett misstag från början till slut, medan kyrkan i vår egen tid vågar proklamera att ”alla krig är emot Guds vilja”.

Många formuleringar i boken väcker mitt hopp om att människor med Guds hjälp kan leva i fred med jorden. Med stöd av påve Franciskus och hans före­bild, ekologins skyddshelgon från 1200-talet.

Jag gläds åt Benjamin Ulbrichts ord om fredens väg i en sårad verklighet. Om hur tro ger mod snarare än trygghet. Om vägen från rovdrift till försoning. Om att vapen, om det alls ska kunna ingå i vårt pensionssparande, borde vara ett möjligt ”tillval” snarare än det normala. Om att förbjuda ekomord och respektera planetens gränser.

Jag tar vara på Fredrika Gårdfeldts berättelser om kvinnor för fred och motståndet mot atomvapen. Om hur det absurda i vår tid blivit normalt och godkänt. Där kärnvapen, som i grunden inte är förenligt med kristen tro, ändå har sin plats. Och där en kvinnas bara axlar väcker vrede i en kyrka medan Gud uppen­barar sig i den hemlöses gestalt.

Avslutningsvis får jag möjlighet att jämföra Lotta Fångs väg genom öknen med min egen och andras. Jag hör om hur Lotta ­behövde ensamheten och sökte ­retreaten. Men också hur många gåvor som ges henne, när kloka människor uppträder som Guds änglar.

Där fanns nätter fulla av ångest, men också nya vänner med walk and talk eller ny musik. Jag kan höra hur längtan efter fred hela tiden fanns med på vägen, en fred som växer inifrån och ut men också delas utifrån och in. Och frågan blir viktig: mot vilken axel vi lutar och vems hand vi fattar när vi vandrar vidare på vår livsväg.

Sven Hillert