Hela 81,5 procent av de tillfrågade prästerna använder sig frekvent av den äldre översättningen: ”Herren välsigne er och bevare er. Herren låte sitt ansikte lysa över er och vare er nådig. Herren vände sitt ansikte till er och give er frid”.

De allra flesta av de präster som väljer att läsa välsignelsen med konjunktivformen ”välsigne”, 72 procent, uppger att de gör det eftersom den formen uttrycker en önskan om välsignelse över någon, att man ber om Guds välsignelse.

13 procent av prästerna svarar att de väljer den äldre översättningen eftersom församlingen känner sig hemma med formuleringen ”Herren välsigne”, tre personer säger att deras församling eller kyrkoherde beslutat att använda ”välsigne” och 15 procent har ett eget skäl till att använda konjunktivformen. Flera menar till exempel att de använder den äldre översättningen av ren vana, att de själva känner sig mer bekväm med den och att den ”sitter i ryggmärgen”. Vissa uppger också att de inte lärt sig den nya helt utantill eller att de helt enkelt tycker att orden i den äldre låter vackrare. Vissa av de präster som väljer den äldre varianten menar i stället att formuleringen i avslutningen av välsignelsen är det viktigaste för deras val, de vill hellre säga ”frid” i stället för ”fred”. 

Av de över 1 200 prästerna som svarat på enkäten använder bara sex procent den nyare översättningen från Bibel 2000, med formuleringen: ”Herren välsignar er och bevarar er. Herren låter sitt ansikte lysa mot er och visar er nåd. Herren vänder sitt ansikte mot er och ger er sin fred”. Något fler, 8 procent, väljer att växla mellan de båda versionerna.

Av dem som hellre läser välsignelsen med presens indikativ, ”Herren välsignar”, motiverar 38 procent sitt val med att ”välsignar” ger uttryck för att prästen förmedlar välsignelse, på Guds uppdrag, medan 25 procent menar att de läser den på grund av att det är lättare att förstå den mer moderna böjningen av verbet. 

Sex personer säger att församlingen eller kyrkoherden har beslutat att använda ”välsignar” och 21 personer har ett annat skäl till sitt val, till exempel att de läser den nya eftersom den står i handboken eller att de är av uppfattningen av att den nya ligger närmare originaltexten. Vissa av prästerna tilltalas också av det performativa, det pågående, i formuleringen ”Herren välsignar”.

Flera av prästerna som växlar mellan de två översättningarna menar att de anpassar vilken version de läser till tillfället och gruppens ålder. Till exempel att de i huvudsak läser den nya, men vid begravningar och gudstjänster på ålderdomshem väljer den äldre.

Att växla mellan att säga ”er”, ”dig” och ”oss” beroende på situation är också vanligt och många av prästerna uppger att de på eget intiativ valt att säga både fred och frid, ”give er fred och frid” eller ”ger er sin fred och sin frid”.

58 präster uppger att de varken säger ”Herren välsigne” eller ”Herren välsignar”. Flera av dem säger i stället ”Gud välsignar” eller ”Gud välsigne” och några av dem läser en välsignelse som är en blandning av de båda översättningarna.

Matilda Ljungkvist

Olika tyngdpunkt - samma teologi

Olika tyngdpunkt, men inte olika teologi. Så tolkar domkyrkokaplan Lena Sjöstrand i Lund de bägge formerna av välsignelsen som kyrkohandboken ger.

Lena Sjöstrand ingick i revisionsgruppen för den nya kyrkohandboken. I den finns det numera två versioner av den aronitiska välsignelsen: förra handbokens version med verben i optativ eller konjunktiv modus form, ”Herren välsigne er”, och den form som använder indikativ: ”Herren välsignar er”.

I Kyrkans Tidnings undersökning svarade 81,5 procent att de använder versionen ”välsigne”, 6 procent ”välsignar”.

Överensstämmer proportionerna med hur det ser ut i kyrkan?

– Ja, jag tror att det huvudsakligen är den gamla versionen som används, säger Lena Sjöstrand. Här använder vi ”välsigne” i högmässan, medan varje präst själv får välja i andra gudstjänster och jag tror att de flesta använder ”välsigne”.

Hur kan man förklara vad välsignelsen är?

– I gudstjänsten har den ett slags sändande funktion, att församlingen går från gudstjänsten buren och följd av Guds närvaro och omsorg. En viktig aspekt är bilderna i välsignelsen: Guds ansikte är vänt mot oss – jag är sedd av någon och samtidigt sänd till att leva i vardagen. Många säger ju att välsignelsen är ett av de viktigaste inslagen i gudstjänsten.

Språkligt går bägge versionerna tillbaka på den hebreiska grundtexten. Lena Sjöstrand ser en vilja och riktning starkare uttryckt i ”välsigne”-formen och att formen är performativ – välsignelsen sker i samma stund som den uttalas. Indikativformen ”välsignar” uttrycker mer av ett faktum, att Gud välsignar.

Det finns en tolkning att hebreiskans verbform i välsignelsen bäst stämmer överens med konjunktivformen ”välsigne”, men det stämmer inte, enligt Lena Sjöstrand.

– Det finns möjlighet att tolka grundtexten åt bägge formerna i svenskan – hebreiskan ger inte utslagsgivande vägledning, båda är möjliga.

Lena Sjöstrand understryker att välsignelsen ingår i gudstjänstens liturgiska sammanhang och tolkas utifrån det.

– I välsignelsen vill prästen vara förmedlare och göra sig öppen för att förmedla Guds välsignelse. Det är inte jag som välsignar, ”välsigne”-formen ger utrymme för Guds handlande. Den uttrycker att det inte till hundra procent är möjligt att fastslå vad Gud gör.

När kyrkohandboken togs fram var en fråga hur bunden man skulle vara till formuleringarna i Bibel 2000. Lena Sjöstrand tycker att man behöver göra en avvägning mellan att gudstjänstfirarna känner igen bibelordet, och situationen då välsignelsen uttalas.

– Formuleringen finns i våra kroppar, den förmedlas inte bara i orden utan också i klangen, rösten.

Utifrån Lena Sjöstrands synsätt är inte någon av välsignelseformerna mer rätt än den andra.

– Båda är gångbara, de lägger tyngdpunkten lite olika men förmedlar inte olika teologi. ”Välsigne”-formen uttrycker starkare att det är Gud som handlar och inte människan som påstår. De olika formerna kan vara rätt i olika sammanhang – det är en rikedom att vi har två versioner, det kan hjälpa oss att understryka olika värden.

Cecilia Jaensson Wallander

Ett värde i att använda de nya orden

Den som lyssnade på Sveriges radios utsändning av julottan från Vika kyrka den 25 december kunde höra kyrkoherde Christina Eriksson läsa: ”Herren välsignar er och bevarar er. Herren låter sitt ansikte lysa mot er och visar er nåd. Herren vänder sitt ansikte mot er och ger er sin fred”.

– Det är tvåhundratusen lyssnare och de har en rättighet att få höra en ny gudstjänst. Och höra de nya orden, säger Christina Eriksson, kyrkoherde i Falu pastorat.

Att läsa den nyare översättningen från Bibel 2000, med presens indikativ, är ett aktivt val av Christina Eriksson och något hon alltid gör under sina gudstjänster.

– Jag tycker att den nya är fin. Någon gång måste man börja använda det nya, annars hade vi kunnat fortsätta med 42:ans handbok. Vi måste våga prova de nya orden, de har vänts och vridits på så mycket, säger hon.

Inom Falu pastorat har det inte diskuterats vilken version av välsignelsen som ska användas, utan beslutet att övergå till den nya översättningen är Christina Erikssons eget och hon har förståelse för de präster som inte känner sig bekväma med det.

– Man kan hamna i situationer där man inte har handboken med sig och då plockar man fram ur minnet, men är det så att jag har en planerad gudstjänst läser jag den nya. Jag hamnade i en sådan situation häromdagen faktiskt, då jag behövde hålla en andakt men inte hade några av mina böcker med mig och då använde jag den gamla, för den sitter i ryggmärgen, säger hon.

Nya formeringar kan få en positiv effekt bara genom att vara nya, menar Christina Eriksson.

– Det har jag själv varit med om, att jag hört någon använda orden i en gudstjänst på ett nytt sätt och då får orden ny lyster.

En tillsägelse som är starkare än att bara beskriva vad som sker. 

Så förklarar Mats Löwing, komminister i Falköpings och Tidaholms pastorat, varför han använder ”välsigne”-formen. Han går på magkänsla och är inte främmande för den nya versionen, men väljer helst den gamla. Hebreiskans verbform omfattar såväl dåtid som nutid och framtid, vilket svenskan inte helt kan förmedla.

– I gudstjänstsammanhang blir konjunktivformen så stark. Det är en uppgift jag har som präst: att förmedla Guds välsignelse. Genom ”välsigne” blir det så påtagligt att någon önskar en det, som i födelsedagsönskans ”leve”. Det går djupare än att bara beskriva, det sker också.

Förstår gudstjänstdeltagarna betydelsen av konjunktivformen ”välsigne”? Ja, det tror Mats Löwing  – och helt måste vi kanske inte förstå.

– Vissa saker är och förblir ett mysterium. Det heliga kan vi aldrig riktigt förstå. ”Välsigne”-formen anger att det är något högtidligt och speciellt, utöver det rationella.

Mats Löwing påpekar att konjunktivformen också kan användas i gudstjänstens fridshälsning, ”Herrens frid vare med er”. Välsignelsens andra version, ”välsignar” är också innehållsmässigt ok, tycker han.

– Men i ”välsigne”-formen ligger betoningen på att oberoende av min bräcklighet som präst kan jag förmedla Guds välsignelse, den nedkallas av mig men är inget som jag förfogar över och kan dela ut.

Mats Löwing säger också att han använder ”er” i stället för ”dig” i gudstjänsten.

– När det står att Gud välsignar dig i Bibelordet syftar det på hela folket. Vi tillhör en gemenskap – det är fint att välsignelsen utdelas till församlingen som enhet.

Valet mellan frid och fred skiljer också de bägge versionerna av välsignelsen åt. Att orden har olika innebörd stämmer inte med hebreiskan, enligt Mats Löwing.

– Shalom betyder både frid och fred. Man kan inte ha det ena utan det andra.